Söndag – dagen innan startskottet går av
Busslast efter busslast med nervösa men taggade swimrunners åkte ut till Djurönäset för race brief och uppladdning innan vidare färd mot Sandhamn morgonen efter. Detta var något nytt för i år och på förhand fanns det en del frågetecken men dessa rätades ut snabbt. Jag tycker detta upplägg var oerhört lyckat trots en timmes mindre sömn (det kan man leva med). Större ytor, bättre mat, bättre rum och trevligare anläggning i stort – allt kändes klockrent! Innan, under och efter middagen blev det en del surr med trevliga konkurrenter. Lampan släcktes tidigt då klockan ställdes på absurt tidiga 03.40. Det kan vara den tidigaste väckning jag varit med om förutom i lumpen. All utrustning var avstämd och klar. Vi somnar med en bra känsla. Vi är i form. Det känns i hela kroppen.
Race day
Klockan ringer och jag och Alex går som zombies till frukosten och hämtar frukostpåsen och fyller muggar med kaffe, för att få igång magen. Vi trycker i oss lite bröd och annat smått och gott. Det viktiga är inte vad man äter i detta skede utan att man äter.
Det är ljust när båten anländer till Sandhamn och vi gör oss redo för start. Jag ser ut som en höggravid med alla gels intryckta innanför dräkten. Vi har kvällen innan bestämt oss för att ta med 16 st gels var. Alex, som är läkare och noggrann i övrigt, har räknat ut att det behövs. Nästan ett kilo gels att släpa på alltså. Vi trycker i oss en bar och lite sportdryck och ställer oss längs fram i startfållan. Jag känner mig lagom nervös. Mest känner jag ett slags lugn i att vi har en ”game plan” som jag känner mig trygg i och att formen finns där. Vart det skulle räcka visste jag inte där och då givetvis. Planen på förhand var, att följa med täten oavsett tempo. Blev löpningen för tuff skulle vi vila på simningarna och inte dra i onödan för att spara kraft till nästa löpning och så vidare. 2017 tappade vi täten direkt och sedan befann vi oss i ett ingenmansland hela loppet. Luften går ur en och det är svårt att komma ikapp när en klunga hjälps åt. Det läget ville vi INTE hamna i igen. Det var i täten vi skulle vara och så fick vi se hur långt det räckte. Bära eller brista.
Starten går och det är som vanligt lite hetsigt. Vi kommer ner till första och längsta simningen och planen var att gå på högersidan där några andra snabba simmare skulle hålla till. Det är ett gytter av tävlanden som rusar ner till vattnet och vi kommer ner bland de första. Jag hittar några bra fötter att drafta på, men det vill ett annat lag också göra så jag girar till vänster där ett annat lag verkar simma på bra och jag ryggar dem, med Alex tätt efter mig. Det visar sig vara ”2 swimrunners”. Ena killen slog banrekord på simdelen i Kalmar Ironman två veckor tidigare. Jippie tänkte jag! Bra fart över utan att vi behöver förta oss.
Vi går upp bland de första och Alex springer iväg på pigga ben och drar tåget vidare på den stökiga ön som är på ca 800 m. Perfekt start och benen känns riktigt bra. Vi är med och formen sitter där! Allt enligt plan. Andra simningen drar jag och jag har ingen aning hur det ser ut bakom oss mer än att Bröderna bäver, Oscar Olsson och Adriel Young var med oss (fyra ytterst sympatiska killar). Upp på tredje ön, som var vår akilleshäl förra året. Fyra kilometer av trail och svår klipplöpning. Nu är vi ca sex-sju lag på led, precis som jag trodde på förhand. Alla förhandsfavoriter samlade.
Vi följer ”Bävrarna” och efter en snabb växling från Skarp-Rumnarö ser dom att några bakom tappar några meter och de drar på för att få en liten lucka till nästa simning, vilket de lyckas med och vi kommer tillsammans upp först till Runmarö med klungan hack i häl några sekunder bakom. Runmarö är en löpvänlig platt del av banan och vi lägger oss på en behaglig fart känns det som. Jag tittar på klockan och den säger runt 4 min/k. Att inte gå upp i puls eller känna sig ansträngd i den farten tyder, i mitt fall, på att jag är i riktigt bra form. Vi trummar på och jag tittar bakåt efter några kilometer och ser en stor klunga (ca sju lag) ca 15 sek bakom oss. Jag säger till Bävrarna att vi borde försöka hålla luckan till nästa sim så att de inte får våra fötter. Jag erbjuder mig att dra första sim så får de dra andra (en kort löpning däremellan). Vi lyckas med att hålla luckan och jag förvånas över att inget av lagen bakom försöker gå ikapp. Så hög var inte farten tyckte jag och de var ju så nära.
Tiden går och precis innan Nämdö, efter en längre simning är plötsligt Adriel och Oscar med oss upp ur vattnet. Jäklar vad de måste ha simmat snabbt tänker jag. Jag hör att Oscar är rejält andfådd och det tog nog en del kraft att komma ikapp oss. Jag frågar var favoriterna var och det visste han inte. Vi tre lag följs åt på Nämdö och hela vägen bort till Ornö. Jag känner mig pigg och har inga problem med tempot. Alex har några perioder då han får slita lite i terrängen, men det är ingen fara på taket. Precis innan simningen över till Ornö på Kymmendö ser jag att Jonas Ekman (den långe) börjar se krokig ut. Han tar fram linan för att få draghjälp av brorsan. De tappar en del mark, men de lyckas komma ikapp på simningen över till Ornö.
Vi är tre lag igen. Men har man väl börjat närma sig väggen är det inte lätt att repa sig så jag trodde bara att det var en tidsfråga innan de var långt efter oss. I det här skedet är vi ca 13 min före rekordtiden året innan. Efter några kilometer på Ornö börjar Adriel och Oscar dra upp tempot något och får några meter ner till oss. Jag börjar tänkta negativa tankar, men vet att de är starka och det är inte fy skam att få stryk av dem. Alex trummar på och rätt som det är kommer vi upp i rygg på dem igen och nu är det Oscar som verkar få slita ont. Vi går om dem och jag trummar på och stärks av vetskapen om att lagen vi varit ihop med hela dagen har det jobbigt. Men likt en katt med nio liv så är Bävrarna i rygg på oss igen. Det varar inte så länge dock. Jag säger till Alex att vi försöker hitta en jämn fin fart som vi kan hålla utan att gå på rött.
Farten ligger på ca 4.20-4.30/k och det känns riktigt bra i det läget. Vi kommer fram till Ornö Kyrka och jag känner mig oerhört fräsch och stark. Inget kan stoppa mig-känsla. Alex börjar däremot slita lite och jag ber honom att dra fram linan, för första gången, så att han får lite draghjälp.
Vi får tidrapporter vid kyrkan att vi ligger ca 40 sekunder före Bävrarna. Inte mycket att hurra för. En bit efter kyrkan börjar jag stumna i benen och energin som var på topp nyss är som bortblåst. Vi får verkligen gräva djupt de sista backarna och sista biten ner till vattnet. Jag räknar med att Bävrarna är i rygg på oss när som helst med tanke på hur långsamt det gick nu. Jag säger till Alex att dra simningen och det gör han med den äran. Fort går det! Ekmanbröderna är inte lågt efter, max 30-40 sek när vi tar sats mot Långbäling. Väl uppe på ön känns benen oerhört stumma. Ska vi stupa här tänker jag och tänker samtidigt att vi kommer i alla fall på pallen då. Alex säger att han har kramp överallt och är ledsen för det. Ingen fara, jag känner samma sak säger jag. Det ser mörkt ut, men vi måste ju fortsätta kriga på. Vi vet ju inte hur de andra känner sig. Vi plockar Långbäling och de andra småöarna relativt bra och snabbt. Vi får tillbaka lite kraft av de korta simningarna. Äntligen uppe på Utö och ca tre kilometer grusväg. Vi får snabbt rapporter om att de andra två lagen är ihop igen och att de är ca två min efter. Jag är orolig att de ska komma ikapp och drar på så hårt jag kan med Alex efter med spänd lina. På mitten av löpningen på Utö börjar folk på cykel gratulera oss till vinsten. De säger att de andra två lagen är alldeles för långt efter för att kunna komma ikapp. Jag vågar inte tro på det och trycker på allt jag har. Vid foten av backen upp till Utö värdshus känns det avgjort. Jag fylls av en enorm lättnad och glädje. Jag tänker på min fru och nyfödda son som väntar vid målgången. Tårarna är nära. Vi kämpar oss upp för backen och vi korsar mållinjen som segrare, världsmästare och på nytt banrekord dessutom! En dröm har gått i uppfyllelse. Någon varken jag eller Alex trodde var möjligt.
Vi vill rikta ett stort tack till våra fantastiska familjer som stöttar oss i vått och torrt. Utan er hade det inte varit möjligt.
Tack till SportOffice med Magnus Högfeldt i spetsen som trodde på oss. Tack till ARK swimrun för supporten och en magisk våtdräkt. Tack till VJ Sweden för VJirock och de odiskutabelt bästa skorna för swimrun.
