Ännu ett lopp som jag spontant anmäler mig till några dagar innan start. Denna gång Norges svar på Vasaloppet – Birkebeinerrennet. Kortare, men väsentligt mer kuperat (53km VS 90km, Stifa 21 VS 9) så fästvalla på för mig. Och som traditionen och reglerna påbjuder så ska loppet genomföras med ryggsäck med vikt om minst 3,5kg. Många saker jag inte tränat på. Och så lite förkylning efter Vasan med dryga veckans träningsuppehåll som förberedelse.
Men hur svårt kan det va…? Ganska rejält svårt skulle det visa sig… Se filmen för detaljer kring spektaklet. En Race Report i Vlogg-format.
Epilog
Ja, det var ju ingen vidare insats. Rent av något av det sämsta i tävlingssammanhang på många år. Hur kom det sig? Den enkla förklaringen låg nog i den minst sagt bristfälliga uppladdningen, samt det faktum att det var skidsäsongens sjunde lopp. Sedan nyår har det tävlats varannan helg. Batteriet var nu helt enkelt tomt.
Sen har jag ju inte traddat speciellt mycket heller under året. Det var lite på försäsongen på Idrelägret med Wickström Coaching, samt någon vända vid nyår i Lofsdalen. Därefter så gott som enbart stakning. Under såväl träning (framför allt i stakmaskin) som tävling, inkluderandes Vasaloppet.
Vallan var ju inte heller helt toppen. Först frös det i och sen blev det bakhalt. Så pass att jag hängde lite väl mycket på stavarna. Allt detta ledde till krampen som plågade mig sista milen. Ville heller inte ta ut mig till max och hamna i något sjuktält igen, så det var lite sparlåga sista tredjedelen. Totalt sett en tämligen påver insats.
Men icke desto mindre ett roligt lopp. Vill tillbaka och ta revansch. Återstår att se om det blir av…