Årskrönika 2022

Så har det blivit dags att summera ännu ett år. Eller träningsår som fokuset ligger på i denna lilla krönika. Och inte vilket år som helst, utan ”PB-året 2022”. PB som i PersonBästa, för nu när jag har fyllt femtio, har jag ju sagt att det är sista året som jag tränar för att prestera. Härefter ska det vara för den goda hälsans och det höga nöjets skull. En utsago som ingen, inklusive mig själv, tror på.

Och ska man träna för att prestera så vill man ju försöka slå sina rekord, därav PB-året.

Men hur gick det då? Hur var träningsåret 2022 och slogs det verkligen några rekord, eller är det för sent att göra det när halvtid i livet passerats…?

För att reda ut så dristar jag mig här till att ”arrangera” en liten årsgala med priser i olika kategorier, med just tävlingarna i fokus. Lite annat återfinns mot slutet, där även någon form av summering görs.

Men ut med röda mattan nu och in på scen för pristagarna. Vii börjar med färskingarna. Here we go!

Kategori Årets Nykomling

3. Harsa Ski Marathon. Ett seedningslopp i tiden ”ska” ha maskinpistat, stenhårt, underlag så att stakningen biter. Absolut två och gärna tre spår i bredd. Helst ganska flakt också. Tillrättalagt kort och gott. Lite skönt då med en kontrast i Harsa, där det känns lite mer ”naturligt”. Svårare, men genuint. Kanske bidrog det ymniga snöfallet till inramningen under ett lopp som gick överraskande bra, då jag mer eller mindre surfade in ytterligare en ”led-2-seedning” (men mer än så fanns inte i bagaget för dagen).
Att det dessutom blev en fint dygn med Putte i Hudiksvall var ju toppen, så klart.

2. Växjö Marathon. Sprang loppet som träningslopp inför NYCM. Och det gav mersmak. Kanske tveksam estetik med åtta varv runt Växjösjön, men allt som allt var det ett riktigt trevligt lopp. Och ska man persa på maran så är det här loppet värt ett övervägande. Men något PB blev det inte för mig i år, då jag ju skulle ta det som träning. Sprang väl lite för fort då jag kom in några minuter efter 3 timmar. Men ”pigg och glad”.
Vikten av en mental plan styrktes också. Denna gång hade jag inte någon sådan och när det började ta emot så var jag försvarslös. Med en förankrad plan tror jag mig fixat ytterligare en sub-3a.

1. Birkebeinerrennet. Norges Vasalopp. Under en kompishelg i Trysil uppkom möjligheten/luckan att kvista iväg och köra Birken. Ett av de riktigt stora långloppen i världen, så förväntningarna var höga. Dock är ju banprofilen lite annan än Vasaloppet och andra svenska seedningslopp. Mycket tuffare kupering med stifa 21. Valde därför att gå med fäste. Enda gången under året, vilket märktes på otränad muskulatur. Fick superkramp i vänster ljumske och kunde knappt ta mig fram sista milen. Plågsamt för såväl kropp som det mentala, att få avsluta en fantastisk längdsäsong med årets sämsta placering. Fick precis stryk av första löpare i klassen damer 65 år…

Kategori årets Hit’n’Run

3. Runmaröloppet. En sommarpärla på Runmarö signerat Nicholas Roman, med en tämligen långsam, men ack så vacker halvmara. Tog båten dit, kutade, drack öl på trevlig after-run och guppade ”hem” till Djurö igen.
Klippte in ett för loppet PB på fem minuter, men kom likväl inte under 1:30 (en skaplig bit ifrån halvmara-PB).

2. Craft Ski Marathon i Orsa Grönklitt. Jag och Fredrik Axegård, en tidig morgon i bil till Orsa Grönklitt för årets första skidlopp. Det gick sådär, men mycket roligt att vara igång med skidåkningen igen. Snabbt lopp, burgare i Borlänge och hemma igen strax efter solnedgången.

1. Bessemerloppet i Högbo. Åter igen jag och Fredrik Axegård i bil en tidig morgon, ett skidlopp på några timmar och så hem igen. En bättre söndag med prima tävling. Och… PB för placering i Bessemerloppet (plats 90).

Och kanske årets bästa finisherbild på mig, Jenny Ramstedt och Fredrik.

Kategori Årets ”Vasalopp”

3. Moraloppet. Kanske inte ett Vasalopp, men sträckningen är i alla fall detsamma som Halvvasan, dvs start i Oxberg, runt Oxbergssjön och sedan Vasaloppsspåret tillbaka till Mora (eller Hemus). Öppna spjäll hela vägen och bra tryck i stakningen. Tid och placering är okänt, men seedningen befäste mig i led 2. Kändes skönt. Vinterns resultatmässigt bästa seedningslopp.

2. Vasaloppet. Årets vasalopp, som var hundraårsjubileum, blev lite eljest. Uppladdningen var tveksam med en vecka i alperna innan, bil lördag kväll/natt från Arlanda med incheckning i Sälen två timmar innan klockan ringde för väckning. Bristfälligt är ordet. Kö och stress, bara för att sedan krascha i starten tio sekunder efter att ridån gått upp. Vill inte gå så långt att säga att min film (japp, fick med allt med min GoPro) ”välte nätet”, men mitt mest virala klipp på YouTube blev det ändå. Resten av loppet präglades av tveksamt glid. Ett jobbigt lopp där jag lyckligtvis klarade sub1000 i placering, men 880 är likväl sämre än 873 från år 2020, så inget PB…

1. Ultravasan. Revansch var utkrävd från 2019 års debacle då sub9 visade sig vara för svårt. Men denna gång gick det. Och det med marginal, så efter en riktigt bra insats nåddes Mora precis under 8,5 timme. Extra roligt att min kompanjon för helgen, Carl-Johan Ahde, kom in bara ca tio minuter innan och kunde ”ta emot mig” i mål. Behövligt… Men ett rejält PB blev det, med nästan en timme.  

Kategori Årets stolpträff

Inom denna kategori ryms både stolpe in och stolpe ut. Och vi börjar med en… tja… mitt-emellan.

3. ICA-loppet. Sommartraditionen på Vindö, Brödrostloppet med stort B, löploppet mellan ICA Djurö och ICA Stavsnäs. Knappt fem kilometer långt och på klockan missade jag mitt PB med tio sekunder. Men målet var flyttat ca 100m framåt, så banan var längre. Snälla kompisar på Instagram röstade för ett PB trots allt, även om det känns lite tveksamt.

2. En liten, men ack så klar, stolpe ut blev det på Hässelbyloppet (10k). För 38:53 var dessvärre några få sekunder långsammare än mitt PB på 10k. Inte mycket att säga om. Trots massa löpning så är jag inte så snabb på kortare distanser helt enkelt.

1. Lite bättre gick det gå i Tolvanloppet, där jag hade sekunderna på min sida, då årets 47:09 var hela sex sekunder snabbare än vad jag tidigare gjort hemma i Bromma på den tolv kilometer, skapligt kuperade, banan.

Kategori Årets egotripp

3. Bodatorpsloppet. Mitt egenarrangerad löplopp på landet. En företrädelsevis social begivenhet där piggelin-glassen efteråt är höjdpunkten. Oaktat detta sopade jag hem tävlingen med nytt PB (29:39) på den udda distansen 7,46km…

2. Även om alla lopp innebär tidtagning, nummerlappar, nervositet och adrenalinpåslag, så är det inte alltid som sluttiden är det primära. Ibland är det istället upplevelsen att delta eller genomföra som är det viktiga. Och så var det definitivt med New York City Marathon, loppet (och tillhörande familjesemester) som jag fick av Lena i 50-årspresent. Med för trippen egendesignade tröjor…
Ett lopp som det sägs att om man bara ska springa ett marathon i sitt liv, då är det i New York det ska ske. Något jag inte fullt ut håller med om. Publik och stämning slår allt jag varit med om. Med råge. Men banan är riktigt krävande så löpupplevelsen är rätt smärtsam… Och det är en tveksam uppladdning att turista i NY med familjen under en vecka innan loppet. Så resultatet blev magert (3,5timma isch – över halvtimmen sämre än PB). Men likväl. Oj oj oj vilket lopp. Det är heeelt fantastiskt.

1. Full fart över krönet. Tveklös etta i kategorin egotripp. Min ”50års-fest”, för sanningen å säga. För mig är en tävling den bästa festen och nummerlapp det vackraste plagget. Så istället för hallaballuns/hallaballoo så blev det alltså ett skidlopp i Högbo med knappt 40 startande. Och glädjande nog var det dessutom en slipsbeprydd Putte som vann.

Kategori Årets Överraskning

3. Wings For Life. Efter några Corona-år var det i år åter gemensam tilldragelse i Hagaparken signerat Red Bull. Celebert besök från Armand Duplantis, som dock nöjde sig med att småjogga något varv runt den ca 5k långa banan. För egen del tog jag tävlingen som ett träningslopp inför Sthlm Marathon. Tänkte mig kuta 4 mil, men runt halvvägs befann jag mig i ensam ledning med filmteam framför mig. Det var ju hyfsat inspirerande, så ingen idé att bromsa in. Avslutade till slut med seger efter ca 43k sprungna kilometer. Överraskande!

2. Adidas Premiärhalvan. En mer eller mindre spontananmälan till loppet som jag tog som träningslopp som skulle avverkas i maratempo (4:15). Så blev det inte. Kilometer efter kilometer dunkades in på dryga 4 och till slut skars mållinjen på 1:26 blankt. PB med över en minut. Överraskande!

1. Älvdalen Backyard Ultra (BYU). Mitt andra BYU och denna gång med målsättningen att kuta minst ett dygn. Men mycket mer än så trodde jag inte att jag var fäig för, så när det till slut bara var jag och Tomas Stöt kvar, så var jag inte mentalt förberedd för så mycket mer. Fällde in hatten, tackade och vek ner mig efter 30 varv (drygt 20 mil sprungna). Överraskande!

Kategori Årets prestation

3. Lidingöloppet. Lite som att knyta ihop säcken. Loppet där min ”konditionskarriär” började. Silvermedaljen som skulle tas. En sista ”betydande” skalp för mitt PB-år (ja, det var förvisso inte slut med det här loppet, men det var årets sista planerade A-race). Det skulle ju inte vara en omöjlighet att komma in under 2:15 givet mina prestationer här på senare år. Men det ska göras också, vilket är en annan sak. Men den här gången gick det, så med knappa minuten till godo så blev silverfirren min. Den glimmar fortfarande fint.

2. Personliga Rekordens Tävling, 24h. Debut på distansen så tämligen begränsad koll på vad som väntade. Men förberedelserna var noggranna med planer både för fartupplägg, nutrition och inte minst det mentala. För det jag hört innan om 24-timmars var att på en sån här lång distans sitter begränsningen i huvudet. Den matchen var jag förberedd på och vill mena att jag till slut vann. Så pass att jag även vann hela herrklassen med 22 sprungna mil (en dam, Louise Kjellson, sprang längre).

1. Säga vad man vill om alla mål och drömmar jag haft inom idrotten i ”vuxen” ålder, men sub3 på marathon har alltid kliat lite extra. Tror tusan om det inte till och med toppar Topp1000 på Vasan. Jag hade ju gjort det inofficiellt tidigare, men det räknades liksom inte riktigt. Och att det var i Stockholm jag ville göra det. Så när jag den där eftermiddagen i juni segnade ner i målet på 2:58:52 var lyckan total. Eller…nja. För kraschen jag där stod för är bland de värre jag gjort, efter att ha avverkat sista kilometern med stora minnesluckor. Så lyckoruset fick dröja någon timme efter utskrivning från ”sedvanligt” sjuktält. Men med mantrat för dagen ”sub3 eller sjuktält, nothin’ in between”, så har man ju lagt ribban.
Nu när sub3-an är i hamn så vill jag nog mena att jag kan kalla mig anständig löpare. Jag kan gå i pension.

Slutligen och summerat

Och så till sist några bonuskategorier och någon form av summering.

Kategori Årets torrsim

3. Simningen. Kort och gott så har det nästan inte blivit någon simning alls. Tror endast ett pass.

2. Förberedelserna inför 24-timmars. Tänkte att det var bäst att lära magen arbeta under löpning, så istället för att äta mat efter träningspass så gjorde jag det omvända. Jag käkade och stack därefter ut och sprang.

1. Skidträningen. Antalet träningsmil i skidspåren uppgick 2022 till endast 19 mil, fördelat på nio pass. Antalet tävlingar var dock 8 (WC AM inkluderat), vilket innebar 38 mil tävlingshets. Tveksam ratio, vilket dock kompenserades med otal antal timmar i skiergen.

Kategori årets inspiration

3. Tobbe Gyllebring. För ett fascinerande träningsupplägg, där karln ju enligt den vanliga skolboken gör ”alla fel”. Nästan alltid samma runda, nästan alltid samma tempo. Och alldeles för lite för att kuta ultra. Men… det som inte syns på Strava är styrketräningen, där ju han byggt upp en hårdhet som gör att maskinen Tobbe bara går och går och går och går aldrig sönder (typ). Något som gjort honom ”oslagbar” på Backyard Ultra på svensk mark. Mäktigt.

2. Nils van der Poel. Det är inte i första hand hans manifest som inspirerar mig. Eller träningsupplägget i sig. Nej, det är den attityd till träning och idrottande som fascinerar, med den smått filosofiska ansats som Nils har till sitt utövande. Ett reflekterande kring ”varför” som sedan får banbrytande uttryck i praktiken.

1. Erik Olofsson. När SM i 24-timmarslöpning gick i april så var jag inte så intresserad av ultralöpning, än mindre insatt. Bortsett från en Ultravasa och en Backyard, så stod jag mig slätt. Så det var med viss förvåning som jag fann mig själv följa loppet på distans via olika webb-uppdateringar och livesändningar. Och vilket lopp det blev och vilken avslutning. Flera bjöd upp till dans, men det var Erik Olofssons finish som överglänste. Något som jag sedan kom att inspirera mig i nästan varenda löppass under våren. I alla fall de lite jobbigare. Med mantrat ”Erik hade det inte så lätt, men orkade att öka” så tog jag mig igenom de flesta ”grispass” inför Stockholm Marathon. Årets kanske viktigaste lopp sett till målsättning. Ett mål som infriades, mycket tack vare en mental plan som även den hade stora inslag av en viss Olofsson…

Årets podium

Måste ju tillåta mig att lyfta fram de gånger jag fått träda upp på podiet. Oavsett dignet. So here we go (i kronologisk ordning):

• 2a i Full fart över krönet
• 1a i Wings for Life i Red Bulls Stockholmstävlingen i Hagaparken
• 2a i Tolvanloppet seniorklassen (gubbs 50+)
• 2a I Backyard Ultra Älvdalen
• 1a i Bodatorpsloppet
• 1a i Personliga Rekordens tävling 24-timmars

Årets PB

Och här en summering över Personliga Rekord som sattes under detta ”PB-år”, även här i kronologisk ordning

• Bessemerloppet (plats 90)
• Premiärhalvan 21,1k (01:26:00, halvmarathon)
• Wings-for-life (42,96km)
• Tolvanloppet 12k (47:09)
• Älvdalen Backyard Ultra (30 varv)
• ICA-loppet (19:19)
• Runmaröloppet (1:30:42)
• Bodatorpsloppet (29:39)
• Ultravasan90 (8:29:31)
• Lidingöloppet 30k (2:14:25)
• PRT 24h (220,325 km)

Årets sjuktält

Jo, det blev visst några besök i sjuktält även i år. Inte fullt så många som man kan tro dock, och tro’t eller ej så klarade jag mig från dropp. Ett framsteg i sig…

• Vasaloppet
• Stockholm Marathon
• Ultravasan
• PRT 24h

(Av de lopp på 21k eller över, så har jag spytt i samtliga, utom Älvdalen Backyard Ultra)

PB-året 2022 summerat

I det drygt 20 tävlingar jag genomfört under året så blev det till slut PB i drygt hälften. Det måste jag ju så klart vara väldigt nöjd och glad över. Kanske förmätet att säga att jag inte är överraskad, men lite så är det. Har nämligen hört att det flesta kan nå sitt maximum efter tio år av träning, oavsett när man börjar (börjar men lite senare blir dock maximum lite lägre än om man börjar tidigt). Och nu har jag förvisso hållit på i drygt tio år (tolv för att vara exakt), men de första åren var lite tveksamma samt att min dedikation under året har varit stark. Dessutom har jag varit frisk och skapligt skadefri en längre tid. Så kontinuiteten de senaste två tre åren har varit god. Men andra ord – läge för PB.

Men nu då? Nu ska jag ju officiellt ”lägga av”, eller i alla fall bara träna för hälsans och det höga nöjets skull. En formulering till vilken jag alltid adderat ”vilket ingen tror på, allra minst jag själv”. Men nu har det gått några veckor in på 2023. Jag är bara anmäld till en tävling i år. Marcialonga, Italiens Vasalopp. Om två veckor och jag har knappt börjat träna. Känner inte riktigt suget.

Löpningen går också tungt. Allt sedan PRT har min löpform varit fullständigt i källaren. Oklart hur jag ska ta mig upp ur det.

Mentalt är det lite både och. Känns faktiskt lite skönt att inte ha så mycket lopp planerat. Inte så mycket ”måsten”. Samtidigt känner mig mig lockad av att testa gränserna både inom Backyard Ultra och 24-timmarslöpning. Tror nämligen att det finns lite till att hämta där. Men min snabbaste tia…ja, den är nog gjord.

Oavsett vilket. Med den perfekta avslutningen att få kliva högst upp på pallen efter PRT 24-timmars, så känns det likväl som att jag slutar på topp. Horray!