Ett lopp börjar inte när startskottet brinner av. Nej, långt tidigare än så, så för att få en fullständig bild måste klockan vridas tillbaka, ibland ganska långt. Så är fallet för mitt Lidingölopp 2022, vilket innebär denna race report har en tämligen omfattande inledning innan jag faktiskt börja springa. Så är du bara intresserad av vad som hände på ön, sista lördagen i september, anno 2022 – hoppa till kapitlet ”loppet”. Men det är vägen dit som är mödan värd…
Bakgrunden
Allting har en början. Och ett slut… Det var på Lidingöloppet som jag debuterade i snorsportens förlovade land. 2009 var året och Anders Ivarsson hade lurat ut mig från min källare där jag till förbannelse suttit och dragit i min roddmaskin, vilket gett mig kondition. En kondition som jag emellertid inte riktigt kunde omsätta till fart på Lidingöloppets utmanande bana. Efter dryga tre timmar kom jag emellertid till slut i mål. Halt, lytt, stukad… men lycklig. This was the shit! En svensk klassiker – here we come! Sen fastnade jag…
Sedan dess har jag haft en hatkärlek till Lidingöloppet. Mest kärlek om jag ska vara ärlig, men loppet har gäckat mig. Har haft svårt att prestera i paritet med det jag trott mig vara fäig för. Oklart om backarna blivit lägre och banan kortare med tiden (!?), men förmodligen är det snarare år av träning som fått mig att kunna hantera banan. (Jag var här på väg att skriva bemästra, men det var att ta i så ordvalet föll alltså på hantera).
Och detta år, året då jag fyller 50, är ju utnämnt till ”PersonBästaÅr – PB-år. Det sista året som jag tränar för att prestera, hädanefter ska det vara för det höga nöjets och för hälsans skull. En utsago som ingen tror på. Inte ens jag själv, så vem ljuger jag för…!? Men förutom att nå så många PBs det går, så finns även några riktiga skalper att ta. De två främsta är sub3 på Stockholm Marathon (check) och silvermedalj på Lidingöloppet. Kort därefter följer sub9 på Ultravasan (check), samt minst 24 varv på Backyard Ultra (check). Sen vore det så klart fint med PB på halvmaran (check), milen (återstår) och de andra distanserna, men det är något underordnat.
Hur som helst så var alltså Lidingöloppet det sista stora loppet som jag verkligen ville prestera i. Och då nå tiden för Silvermedalj. 2:15. Något som känts ouppnåeligt, inte bara året då 2009 jag debuterade, utan ända fram till för 2-3 år sedan.
För att klara målet har träningen allt sedan Stockholm Marathon varit inställd på detta. Sommarträningen bestod av långa pass, som också förberedde mig för Ultravasan, och därefter har tempot skruvats upp för att vässa fartuthållighet och syreupptag. Men framför allt – under så gott som alla pass så har jag alltid valt det kuperade och jobbiga alternativet. Har jag sett en backe så har jag så gott som alltid tagit den (Petter Gisslen, om du läser detta – det är därför jag alltid kutar upp er överjävliga backe på Vindö. Och nerför). Snittiderna har gått ner, men STIFAn upp och nog aldrig varit under tio. (STIFA – stigningsfaktor – antal höjdmeter/kilometer).
Och under september har jag kutat närmre 50 varv i Solviksspåret – det lokala elljusspåret vars sträckning och kupering påminner starkt om Lidingöloppets bana (japp, jag är ”local legend” på flertalet Solvik-segment i Strava). Kuperat, orytmiskt och allmänt jävligt. Men fint. Tröskelintervaller under någon vardag och långpass med varv på varv på helgerna. Hjärndött kan tyckas, men alla partiledarutfrågningar och andra politiska poddar (stark rek på ”Politiken”) betades av inför valet, så tiden gick fort. Och benen härdades. Mycket viktigt – härdades!
Så med en vecka kvar till loppet låg jag helt på plan. Jag hade nära nog satt vartenda pass och formen var på uppåtgående. Allt jobbigt jobb var gjort. Skulle bara surfa hem en sista veckas tapering…
Men, så lätt skulle det så klart inte vara.
Fredag en vecka innan Race Day. Det ösregnar ute och jag har en dist-10a (en mils distanslöpning) att göra. Väljer löpbandet och hux flux matar jag dumt nog på i 4:16 (maratempo och tänkt tempo att hålla på platten). Det här gör jag merparten av passet och när jag kliver av har jag ont i ryggen. Värst vad det tog, men mer än så tänker jag inte.
Lördag morgon och jag har åkt till landet för städdag. Inleder dock med en halvmara med lite tempo insprängt i lunken, som sista tuffingen inför LL. Det går ok, men sen väntar två timmars röjsågsarbete. Efter det är ryggen slut och ryggskottet är ett faktum. Tänker faktiskt att det nog är kroppen som i megafon skriker åt mig att ta det lugnt. En positiv självbevarelseinstinkt. Kroppens försvar mot en korkad Magnus som prompt ska träna för hårt. Smart kropp, klen skalle – man hoppas ju på tvärtom.
Men det går inte över på några dagar som mina ”ryggskott light” brukar göra. Provspringer lite på tisdagen men rasar ihop efter det. Onsdag och torsdag är sannerligen ingen fest och tankarna kring DNS blir allt tydligare, för att inte säga mest sannolika. Samtidigt är längtan och hoppet så stort att jag tror mig kunna mobilisera något övermänskligt läkande. Patetiskt, javisst, men psykets kraft över kroppens mående är stort. På gott och ont.
Vilan ger mig, förutom ängslan och frustration, tid till att gå i klinch med en plan för loppet. Något som jag sedan Sthlm marathon insett vikten av och som kanske är än mer relevant för Lidingöloppet, som ju är taktiskt svårbemästrat. En del av charmen med det.
Exakt hur jag kommer fram till planen är ett kapitel i sig, eller snarare blogginlägg som eventuellt kommer en vacker dag. Men utkomsten är i alla fall följande plan:
Eller i ord. Öppna disciplinerat, låt benen snurra på mellan Kyrkviken och Södergarnsbackarna. Var konservativ i puckelpisten som följer för att på sista milen fokusera på fart över krönet och bra tempo där det är platt. Dessutom är det okej att gå lite raskt i abborren och Karins backe.
Loppet
Så blir det lördag morgon och jag tar mig tämligen obehindrad ur sängen. Första gången på en vecka. Väl tajmat. Och några timmar senare befinner jag mig åter igen på Koltorps gärde, mindre än en timme till start. Sitter i en grässlänt och myser med Jonathan Nejman och Markus Hagberg och drar mig för att värma upp. Måste säga att jag var lite rädd för det, tänk om det där och då skulle hugga i ryggen eller att jag på annat sätt skulle känna att det inte funkade. Men efter några nervösa steg konstaterar jag att det går. Och benen känns riktigt ”fnittriga” och poppar bra. Det här kan bli kul!
Startskottet går och rusningen på gärdet tar vid. Allmänna tips säger ju ”starta lugnt”, men står man i 1C med ambition om 2:15 tror jag att det är ett delvis tokigt råd. Okej för att man inte ska tokrusa och hoppa över stock och sten för att ta placeringar, men man måste likväl upprätthålla en anständig position i fältet. Detta eftersom det blir ganska trångt efter ca en kilometer där gräsfältet tar slut och vägen börjar med en skarp vänstersväng. Ligger man långt bak där får man gå.
Så första kilometern går skapligt fort, 4:16 på min klocka, men trots det ser jag i efterhand att jag ligger på placering 971 i loppet vid första tidskontrollen, Stockby, redan efter en dryg kilometer. Många framför, trångt och det är nära nog 5-tempo som gäller. Inte riktigt enligt plan. Så i frustration, nervositet och otålighet kutar man på när tillfälle ges. Orytmiskt, energikrävande och dumt. Det är alltså mot denna situation som jag ställer en 10-15 sekunders snabbare öppning!?
Inledningsvis känner jag också oroligt av hur ryggen mår. Den svarar och funkar. Och benen funkar, kroppen funkar, näringen funkar, vädret funkar. Ja, det mesta, för att inte säga allt, funkar och ganska snart släpper jag tankarna på min sköra rygg. Ett flertal löpare passeras så vid Ekholmsnäs, invid slalombacken och den första riktiga kontrollen, har jag placering 756. En okänd siffra där och då, placeringarna ser jag först i resultatlistan efteråt, men jag ser i alla fall att tiden är 26:06. Nästan minuten före plan.
Efter kontrollen väntar första tuffa stigningen. Överdrivet att säga att jag flyger upp för den, men lätt går det. Betydligt lättare än för bara en timme sedan då jag värmde upp här (backen ligger väldigt nära Koltorps gärde). Och med lätta steg går färden mot Kyrkviken. Här ska ju farten öka, och folkets jubel bidrar med eufori, adrenalin och löparglädje så första kilometern här blir överdriven och klockas av på 4:03. Whoops, hold your horses, Mister…
Samtidigt ska ju farten enligt min plan ligga runt mara-tempot 4:15. Det går, men kanske inte fullt så lätt som jag hoppas. Enligt Lorenzo Nesis förutsägelse passeras också många löpare, så vid Hustegaholm (10k) har jag avancerat till 639 plats. Tiden är nu 45:16 vilket är hela EN sekund före plan.
Benen pinnar på och snart är vi inne på min favoritdel av Lidingöloppet, nämligen spåret ute på Elfvikslandet. Varierat, vackert och vilt (ja, det sista kanske var att ta i, men det var mest för att få in allitterationen). Det går att kuta på bra, även om jag tycker mig behöva driva på hårdare än önskat för att hålla planerat tempo. Som 558e löpare passerar jag sedan Fågelöudde på 1:06:37, vilket nu är 20 sekunder före plan. Det förefaller ju bra, men samtidigt har man likväl någon önskan att man ska ha buffrat lite på planen. Dock vet jag ju att så fort jag kommer till Södergarnsbackarna så får jag slå av på tempot. Ser det nästan som en lättnad och längtar dit. Tidigare har jag bävat inför just den prövningen.
Men i år ska jag dra nytta av alla kuperade kilometrar i Solvik och på andra ställen. Jag har tränat på här och kan det. Mina ben är ”hållbara” och min återhämtning är snabb. Smyg uppför, rulla nedför, smyg uppför, rulla nedför… Och väl i backarna intar jag denna defensiva hållning, men detta till trots trillar kilometertiderna in runt 4:40. Bättre än plan, utan att förta mig. Facit i hur man löpt här fås dock först när man kommer upp i villakvarteren. Har man krafter kvar här finns hopp för resten av loppet, är det jobbigt så kan man hälsa hem. Obönhörligt. Den beska medicinen har jag smakat alltför många gånger förr.
Så det är med spänning som löpsteget, puls och mående stäms av efter ett stycke in på Jaktstigen, som gatan heter, där också barnen har sina egna små vätskekontroller på vänster sida och Enervit sin lagningszon på höger. Jag är dock inte sugen på något extra här, så jag håller mig till mina handflaskor. Det funkar kanon och allt annat känns också inom kontroll. Toppen, jag går på plan.
Vilket också bekräftas av nästa tidskontroll vid Grönsta, som passeras efter 1:31:17. Nästan två minuter före plan och på plats 500. Måtte jag likväl inte ha klivit på för fort i backarna.
Nu börjar det också bli rejält jobbigt att kuta. I synnerhet uppför, men planen och mindset säger att nyckeln är att fortsätta kunna driva på på platten. Backarna får gå långsamt, men mot slutet ska jag börja accelerera och ha fart över krönet. Och efter alla jävliga långa intervaller min träning innehållit, så vet jag att jag kan springa i 4:20-tempo på platten även om benen är trötta. Så nu får det göra ont, ja rent av SKA göra ont. Men jag får inte ge upp. Mjölksyra kommer och går. Jag är bra på att jobba bort den. Och snart kommer abborrbacken. Jag längtar.
Längtar efter att få gå i några steg. Det har jag i planen. Men bara där det är brant, så framåt tidskontrollen, som ju ligger en bit upp i backen, blir det jobbigt nog löpning igen. Hittills har jag mest sprungit om löpare hela loppet och fram hit är inget undantag. Placeringen är nu 423 och tiden är 1:52:13, vilket är ganska exakt en minut före plan.
Men orken börjar tryta. Det är inte benen som är värst detta år. Måtte tydligen byggt upp tillräckligt med löpstyrka, men kondisen vacklar alltså. Börjar också få lite oroliga uppstötningar från magtrakten. Näringen börjar darra. Borde inte vara någon panik då det rimligen inte återstår mer än drygt 20 minuter av loppet, så det bör inte leda till någon energibonk. Värre om jag måste spy en massa, så jag bestämmer mig för att sätta P för näringsintaget.
Mindset och mentala ledord påminner mig dock om att det går fortare än man tror och vips stämplar jag in 27e kilometern på 4:16. Tjusigt, men nu kommer även kramptendenser. Det är vaderna som börjar smårycka och det vanliga löpsteget måste kortas av. Kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag är på plan, men drygt två jobbiga kilometer återstår där tempot ska ligga på 4:30. Och jag har lätt kramp. Vill det sig illa kan det här krascha.
Vid golfbanan innan Karins Backe står Janne Hansson från TT och hejar. Han får ur sig något om att jag har tio minuter på mig och att det är lugnt. Jag tror honom och det känns som en oerhörd befrielse och lättnad. Inser dock snart att han ju inte står vid 2-kilometersmarkeringen, utan den ligger en bit upp i Karins backe, inte alls så lugnt. Åter igen säger dock min plan att det är smart att gå några steg i backen och jag är inte sen att lyda. Här står ännu en TT-polare, Björn Fröblom, och filmar. Det är så klart underbart och hans peppande ord är ovärderliga. Liiiite synd bara att av de 30000 meter loppet består av, så är filmen en bit av de kanske totalt 30-40 meter som jag går.
Inget som jag där och då misströstade över, för faktum är att flera av de som kutade om mig under min promenad, var passerade redan femtio, sextio meter efter backen. Feldisponerade krafter, av dem.
Nu kommer vi in i ett skede av loppet som är intressant. Skulle man bli lyft från sin vardag och nedsläppt i gröna gången, fem sex minuter från mål, med drömmål inom räckhåll utan att vara klart, så skulle man förmodligen tvärt döden dö. Pulsen, mjölksyran, krampen, allmänna måendet. Allt signalerar kaos, panik och vansinne. Men där och då går det att jobba sig igenom det. Och så här i efterhand kan jag nästan tycka att det är just den här stunden man värderar som högst, det man längtar till. Jag kan inte förklara det och det låter nästan sjukligt (eller patetiskt), men det är i ytterligheterna man känner livet som mest. Tror jag.
Hur som helst så är loppet nu en enda prövning. Jag kan inte finna lugn i att jag kommer att klara min silvermedalj. Inte ens faktumet att förvarningen passeras vid 2:13:20 får mig att känna mig säker. Minnesbilden av hur långt det är kvar är lite grumlig och jag har för mig att det är längre än vad det är. För ganska snart kommer jag in på Grönsta gärde, med målportalen en bit bort. Folk spurtar om mig, men det har mindre betydelse. Jag ser klockan som räknar upp och den har glädjande nog en bit kvar till 14:45 (vi startade 12:30), så det enda som kan stoppa mig från min silvermedalj är om benen krampar ihop totalt och parkerar. Något som får mig att avstå från att spurta för allt vad jag är värd. Den risken vill jag inte ta. Så därför är just sträcken mellan förvarningen och mål den enda i loppet som jag tappar placeringar (från 388 till 393).
Men det spelar INGEN roll.
För jag kommer i mål under 2:15. Klockan stannar på 2:14:26, hela 25 sekunder före min plan… Helt otroligt.
Direkt efter blir jag som vanligt hängande på något staket. Magen kokar över och icke omhändertagen sportdryck åker upp i retur. Inte mycket att orda över och jag är en betryggande bit ifrån sjuktältstatus. För bara någon minut efteråt gaskar jag mod och tar mig fram till någon funkis med det hedervärda uppdraget att dela ut medaljer. Får dock bedyra att jag faktiskt kom in under 2:15 och får därefter hänga den hett eftertraktade silvermedaljen runt halsen. Strike. Smack. Lättnad och glädje.
Lättnad och…eller glädje. Var jag mest lättad över att ha bärgat medaljen eller är det mest glädje jag känner. Jag vet faktiskt inte, men inte heller det spelar någon roll. Det är bara semantik.
I målfållan blir det sedan ”TT-gathering”. Några steg in möter jag först Rickard Strand och Andreas Koski. De har båda hunnit pusta ut lite… Sen dyker Mattias Krantz upp, även han med silver runt halsen. Ytterligare några minuter senare kommer Scott, som dessvärre ”brunnit upp” sista milen och silvret blev till koppar (hans glimrande halvmara en vecka tillbaka satt nog i benen). Så även för David O’Dowd, som dock tog det som en ”träningsrunda” efter hans strålande Ö till Ö-insats.
Fler bekanta dyker upp och man växlar några ord allt eftersom man byter om och sakta drar sig bort från Grönsta gärde. Det är oerhört skön stämning, oavsett hur det gått för alla och envar. För alla är ganska, eller väldigt, glada. Är det möjligen det här eftersurret som är det bästa med en tävling? Att gemensamt få summera, ryggdunka, prata av sig, kramas, trösta, skratta… Man har nära till sina känslor och sinnen. Endorfinet är där. Man är hög på livet. Man lever.
Epilog
Mitt 50-årsfirande med ”PB-år” börjar gå mot sitt slut. Det här, min tolfte målgång i Lidingöloppet, var den sista ”stora skalpen” att ta (någon mindre insats kan återstå). Det mesta gick enligt ”race plan” denna dag, men ska jag följa planen kring ”50-PB-året”, så var det här mitt sista LL-lopp. Åtminstone för en bra tid framöver. Något säger mig emellertid att jag kommer tillbaka, men oklart när. Kanske lite synd att lägga av nu, då jag känner att jag äntligen lärt mig hur banan ska bemästras, äntligen får flytta fram starten till 1B, äntligen…
Men det finna andra prioriteringar att göra, andra äventyr som väntar. Inshallah.