Den korta versionen från Kalmar Ironman 2016 är att det var riktigt jäkla roligt. Den lite längre kommer här.
Efter målgången av Ironman 2015 kändes det som ensjälvklarhet att köra igen 2016. Det var helt enkelt en ickefråga och med det beslutet planeras ju resterande säsong efter just denna tävling – årets A-race för min del.
Att sedan höst- vinter- och delar av vårträningen inte blev så mycket att hurra för skulle som vanligt kompenseras av en intensiv sommar. Och så blev det verkligen, då jag under vecka 28 till 31 registrerat inte mindre än 44 träningspass. Låt vara för att några pass var kvartslånga återhämtningar eller swimrun/minitri med barnen, men merparten var antingen långa eller högintensiva pass. Vanligen inledda innan tuppen klivit upp.
Så som de senaste somrarna sett ut med andra ord. Men till skillnad från förr så har det tagit emot ganska påtagligt. Körde mantrat ”devotion to sports” när klockan ringt, men sanningen å säga så var de flesta passen inte så kul utan snarare ett måste. Det var under ett av de längre cykelpassen som beslutet mognade fram att årets IM skulle bli det sista på några år. Bäst att försöka få med sig familjen för att de skulle få uppleva IM i Kalmar.
Hur som helst så var det riktigt skönt att få varva ner under v32 och 33 gå in i tapering. Viktigt att få kroppen läkt och återhämtad efter den intensiva sommaren som verkligen tömt batterierna. Jag tror att kroppen hann ikapp.
Så utifrån mina förutsättningar måste jag säga att jag var väl förberedd när jag kom ner till Kalmar på torsdag eftermiddag. Bodde åter igen hos värdparet Eva och Janne i deras townhouse på Kattrumpan. Bättre boende går inte att få. Och detta år lite som ett TT-camp, orkestrerat av Robban som agerat ”mäklare”.
Fredagen bestod som vanligt av korta pass i alla discipliner för att se att allt funkar. Simmet gick över förväntan även om vattnet var kallt, cykeln kändes fin och tyst och löpbenen erbjöd en sällan skådad pop. Jävlar va bra! Och därtill en väderprognos som lovade närmast perfekta förhållanden. Det här kunde bli kul.
Enda gruset var att på vägen till incheckningen av hoj och gear bags så hörde jag helt plötsligt ett nytt ljud från hojen. Det lät som ett tickande från framhjulen för varje varv. Fick hjälp från olika serviceinstanser, men vi knäckte inte varifrån det kom. Checkade till slut in ändå och hoppades på det bästa i brist på bättre alternativ.
Därefter ut till flygplatsen för att ta emot Lena, Klara och Melker (Ia fick stanna hemma). Det kändes jättekul att få välkomna dem ner till det av Ironman helt uppslukade Kalmar.
Fredagsmiddagen är värd en historia i sig, men eftersom detta är en race report (!?) och inte en matblogg så nöjer jag mig med att meddela att värdparet Eva och Janne bjöd på nyfångad havsabborre med potatisstomp, skirat smör och annat lullull. En meny komponerad av ”renässans-Robban”. Smakade bra!
Lördag morgon och dags för race. Tittar ut och bara små krusningar på Kalmarsund så långt man ser. Men man ser inte över till Öland. Dimma, men inget som bör störa racet. Det är rätt perfekt helt enkelt.
Tiden går fort och hux flux är det dags för start. Väljer att stå mitt i fållan 1:10 till 1:20. Har dubbla badmössor för att kompensera för det kalla vattnet. Nationalsången sjungs av en lokal begåvning och det låter fantastiskt. Starten går och istället för den klara och rena sångrösten raspar istället Kentas ”just idag är jag stark” ut ur högtalarna. Och racet är igång.
Och det känns som att jag startat med lika snabba/långsamma simmare runt om mig. Bra.
Som vanligt blir det andning i tvåtakt men efter kanske 20 minuters sim så kommer jag in i tretaktsandning. Något som jag föredrar då det känns som att det går lika fort utan att förbruka lika mycket energi.
Simmet avlöper allt som allt väl. Någon armbåge i huvudet eller i sidan, men på det hela taget ganska lugnt. Och helt plötsligt var det över och dags att kliva upp. Trodde att det kunde gått på ca 1:15, men blev glatt överraskad när jag tittade ner på klockan och noterade 1:11. Att jämföra med förra årets 1:25. Vilken skillnad och vilken bra start.
Cyklingen börjar fint men det irriterande ljudet från framhjulet är kvar. Kan ju dock inte göra mycket åt det så det är bara att trampa på. Lugnt och disciplinerat de första tre milen. Löjligt lugnt och bara låta sig bli omkörd. Ja ja, jag kommer sen intalar jag mig. Pulsen runt 110-120 och watten runt 120-130. Semester… Ändå ligger jag på tidsschemat för att gå under 10h. Maffigt.
Men efter tre mil höjs tempot något hack och efter sex, vid Degerhamn, är det dags att börja arbeta. Ut i omkörningsfilen och börja ta igen förlorad mark. Horder av cyklister passeras och det känns fantastiskt. Benen snurrar, watten går upp runt 210-220, men pulsen sticker inte iväg utan toppar runt 140. Hamnar ihop med en kille med bra och jämn fart. Kanske i värsta laget för mig, men jag bestämmer mig ändå för att haka på honom. Limmar upp mig på behörigt avstånd, biter mig fast och ligger kvar till nedförsbacken efter Ölandsbron. Bombar om och fortsätter på väg in mot Kalmar och ”partyrondellen”. Nu två-tre minuter före 10h-planen.
Äter och dricker hyfsat enligt plan hela tiden. Det går ut på att kontinuerligt tugga chomps/blocks istället för gels (en var tionde minut), samt att ta en halv banan vid varje aid station. Flaskorna varieras mellan vatten och sportdryck och det går ca 1-1,5 liter vätska per timme. Inga magproblem och energinivån är hög. Känns proffsigt.
Ut igen på mainland-loop och det är väl här som Ironman Kalmar för första gången börjar bli lite jobbigt. Banan skulle nog varit okej om man börjat cykla där, men efter fem timmars arbete så känns det orytmiskt och med bitvis tveksam kvalitet på underlaget. Så trots att watten ligger kvar sjunker hastigheten. Börjar dessutom få vissa kramptendenser i översida lår, men snart återstod bara tre mil. Dags att lätta lite på trycket för att ha några ben att kuta på. Dock sjönk hastigheten väl mycket, men inte mer än att jag kommer in på 5:08 och ett snitt på 35,4 enligt min klocka. Fortfarande ett par minuter före 10h-planen. Wow.
I T2 möter jag Robban, som jag passerat i vändpunkten på mainland loop. Då var han enligt egen utsago mosig, men nu är vi alltså tillsammans igen. Ut på löpet och efter någon kilometer gör vi slag i saken att kuta tillsammans. Det blir en riktig show. Först igenom Kalmar city där vi tillsammans eldar på publiken som i vanlig ordning svarar med jubel. Så jäääkla coolt.
Lena och barnen springer också runt på Kalmars gator och genskjuter oss för att heja både här och där. En härlig känsla att se dem och de ser glada ut.
Och på tal om supporters. Det är gott om TT-folk utefter banan som tjoar och gapar när man passerar. Vilket pepp ifrån dem också. De erbjuder gels och drycker, fotar och skriker sig hesa. Det känns nästan som att de jobbar hårdare än vi på banan. Bättre stöd går inte att få.
Så Robban och jag kutar på. Småpratar, skojar med publiken och inte minst peppar varandra. Eller i alla fall Robban peppar mig för det känns som att han är den något mer pratglada av oss. Euforin gör sitt till att tempot blir högt. Lite för högt ska sägas för 47 minuter på första milen är klart snabbare än planen. Men nu ligger jag alltså runt fem minuter före 10h-planen. Wow, låt det hålla.
Oavsett vilket så är den här delen av tävlingen bland det absolut roligaste jag gjort i hela min sportkarriär (ja ja, det lät pretentiöst). Att i toppform, under en Ironman, på väg mot en drömgräns, få kuta om en massa folk (vi var skitstarka), tillsammans med Robban är helt fantastiskt. All träning betalar sig.
Första varvet avverkas och det känns fortfarande bra. Nu är dock tempot lite lägre (ca 5-tempo), men vi har fortfarande bra klipp i steget och humöret är på topp, nästan. Nästan. De bööörjar att ta emot. Lite. Och snart lite till. Krampkänning i båda låren. Det börjar smärta. Lite. Lite mer…
Och vid halvmaran har min sol gått i moln, men den riktiga har kommit fram och börjar värma. Varje steg hugger rejält i låren. Nu är resten en ren plåga och en halvmara kvar som ska avverkas på knappt 1:50 för att klara min drömgräns. Borde ändå inte vara en omöjlighet. Hänger med Robban så gott det går och han gör verkligen sitt yttersta för att peppa mig. Han är en jobbig jävel som inte ger sig… Men vid 26k brister det. Översida lår är nu bara trasor och jag övertalar honom att dra på utan mig. Det går helt enkelt inte att hålla tempot och jag vill verkligen inte dra ner honom också i skiten. Så när snöret går så går det fort, eller långsamt beroende på vilket perspektiv man har. Han drar iväg och jag linkar igenom ytterligare en vätskekontroll. Nu rejält yrslig och ostadig på benen. Jag måste se packad ut.
På tal om vätskekontroller. Jag kör i princip enbart vatten och kola och det funkar skitbra. Har nog aldrig kört ett så pass långt lopp med så lite magproblem. Faktum är att jag under hela loppet aldrig känner mig tom utan har energi hela tiden.
Nu återstår bara sista varvet och på väg ut ur city träffar jag familjen igen. Lena försöker ingjuta mod och skriker att de tror att jag kommer att klara sub10. Själv har jag gett upp hoppet. Nu ska jag bara i mål…
Så sista varvet blir inte så kul. Tempot ligger strax under 6-tempo, inkluderat att jag går i nära nog varenda kontroll. Går och går, jag vinglar fram. Märkligt att jag är stadigare när jag springer, men det hänger väl ihop med att blodtrycket rasar när jag går, men stiger igen när jag kutar.
Till slut hägrar målet och av någon märklig anledning så får man energi till en liten spurt. Det känns som 4-tempo, men när jag i efterhand sett film så ser det ”slow-mo” ut. Klockan stannar på 10:06. Tidsmässigt pers med sju minuter. Det räcker till plats 66 i min ålderklass och 231 i hela racet. Något bättre än året innan men en bit ifrån mitt pers från 2013. Folk blir bättre (och jag blir äldre)!
Väl i mål är planen att till varje pris inte lägga mig ner eftersom jag tidigare år inte kunna resa mig upp för egen maskin därefter. Blir istället hängande på ett staket och allt snurrar. Lena och barnen kommer fram och gratulerar, men jag är knappt kontaktbar. Men jag skaaaa inte till sjuktältet. Jag ska klara mig i år.
Vinglar iväg och blir snabbt omhändertagen av en funkis som leder bort mig. Passerar fotograferingen, som jag aldrig tidigare varit med om och fortsätter mot athletes’ garden. Får i mig vatten och kola och livsandarna börjar sakteliga återvända.
Efter middag med familjen passerar vi förbi målområdet strax innan heroes hour på vägen hem. Tanken är att bara stanna till så att de andra får se vad det handlar om, men vi blir kvar. Det är ju sån galen stämning så ingen vill riktigt gå hem. Utom Melker som är mer intresserad av något Pokegym på Kattrumpan. Märklig prioritering…
Med det slutar Ironman Kalmar 2016 för min del. Det är med blandade känslor som jag beslutat mig för att inte ställa mig på startlinjen nästa år. Jag har inget emot själva tävlingen. Tvärtom, den är helt fantastisk och bland det roligaste jag vet. Men vägen dit är lång och mödosam om man vill komma rätt förberedd. Johan Olsson sa i sitt sommarprat i P1 att om man misslyckas på tävlingen så har man i alla fall haft kul på vägen. Men detta år har jag inte haft kul. Det blev för mycket tvång. Lena påpekade i somras att jag använde ordet måste väldigt ofta. Det är något jag måste bort ifrån…
Fotnot: Robban fixade sin SUB10 och gled in på 9:58. Grattis!
Lite extra bilder
