Vasaloppet firade 100-årsjubileum i år. Lite tweekat då det ju faktiskt bara genomförts 98 gånger. Inspirerad av denna konstruktion, och med stöd från Ulf Lundells ”ett inställt gig är också ett gig”, så säger jag att jag också har Vasa-jubileum (dock endast 10års-jubileum). Kan då vara på sin plats med en liten summering och för att dämpa post-Vasa-depressionen så har jag botaniserat i lite siffror kopplade till mina ”tio” Vasalopp. Så här följer lite nörderi i Fäders Spår, för framtids segrar.
Först en översikt över åren som jag på något sätt varit med.
Resan inleddes 2010 med en helt fantastisk upplevelse. Riffade på stavarna i nedförsbackarna och grät glädjetårar i mål. Minns inte om det var starten eller målgången som kändes störst, men jag höll upplevelsen som ett av livets största ögonblick (lite bakom de klassiska, dock). En smula patetiskt, men sant.
Därmed en icke-fråga att fortsätta åka och utvecklingen tog fart. 2012 var ett rekordår med makalöst bra förhållanden. Kom till Mora på dryga fem timmar, från startled fem, med placering strax under 2000. Svårslagen kombination (så snabbt, från så långt bak, men ändå inte bättre placering). Säger mycket om det året. Inte undra på att båda vinnarna, Jörgen Brink och Vibeke Skofterud, satte banrekord. Har för mig att Vasaloppet hade en bil i bonus för rekordtid. Dock bara en, vilken Brinke fick. BMW såg dock chansen till goodwill och gav Vibeke en bil hon med. Pinsamt tyckte Volkswagen, Vasaloppets sponsor, och gav även Vibeke en VW-bil. Så hon kom alltså därifrån med två. Sant eller ej. Säkert en skröna!?
2013 och 2014 kan beskrivas som förkylda hybrisår. Satsade väldigt hårt om vintrarna, mest mentalt för smatterband av förkylningar under småbarnsår, i kombination av snöfattiga vintrar, försvårade träningen. Men på Vasan satsade jag alltid hårt, väggade (och spydde i Hökberg – alltid Hökberg) och vinglade i mål med revanschlust.
Ungefär samma uppladdning 2015 men då fick jag vända hemåt efter Stafettvasan med oförrättat värv. Nog för att den gick skapligt i stafetten, trots förkylning, men att köra det stora racet bedömdes galet. Så min första och hittills enda DNS pga förhinder var ett faktum. Därav ”ett inställt gig är också ett gig” och så har jag mitt 10-årsjubileum i år.
Men all den mentala bandbredd som loppet upptog, i kombination med snöproblem och förkylningar, gjorde att jag helt enkelt inte orkade satsa vidare. Så det blev paus några år då Triathlon fick dominera min träningsagenda.
Lusten till det vita kom dock tillbaka och 2019 blev det comeback i VL. Ett riktigt slitigt år med min näst sämsta tid någonsin (drygt 6,5h), men med en placering precis utanför topp1000. Anmärkningsvärt i sig, med det gav blodad tand att satsa på tresiffrig placering.
Löste medlemskap i Wickström Coaching, tränade strukturerat och klarade topp1000 året därpå (2020). En vecka efter målgången stängde världen pga pandemin vilket gjorde att 2021 bara blev ett Vasaåk, utan officiella resultat (men inofficiell tid). Fort gick det i alla fall. Rekordfort. Något som nästan upprepades i år, då loppet åter kunde genomföras som vanligt. Dessvärre dock första året som jag själv inte sätter personligt rekord i placering. För så här har den biten utvecklat sig.
Placeringsutveckling
Lätt att förbättra sig i inledningen av sin ”karriär”. Svårare med åren. Och inte blir det lättare av att allt fler satsar allt hårdare, så min bedömning är att topp1000 kräver mer år för år. Och topp500 ännu mycket mer. Ska jag ha så mycket som en chans att nå dit så måste jag prioritera om och enbart träna för skidåkningen året om (ja ja, lite löpning och cykling kan få plats, men det blir sekundärt). Det skulle innebära en massa rullskidor, vilket jag helt enkelt inte tycker är så kul. Mycket roligare med annat på sommaren, såsom löpningen och annat kring triathlon. Så det blir nog ingen sådan målsättning. Samtidigt blir jag äldre så som 50-plusare får jag vara mycket glad om jag inte rasar totalt…
Nog för att jag tämligen ofta känt att jag blivit väl trött och rasat under loppets senare delar, men graferna visar att jag hållit ihop det skapligt. Störst avancemang gjordes första åren, vilket kanske inte var så konstigt. Så då rensar vi bort de åren och ser vad som hänt sedan dess;
När detaljerna framträder så känns andra halvan lite mer svajig. Rimmar väl med alla år av illamående i Hökberg, Läde och i år även Eldris. Skulle analysera det hela som att jag vanligen startar lite lugnt och disciplinerat. Men efter en tredjedel släpper jag handbromsen, får hybris och bombar på rejält. Kroknar dock i Hökberg och sen är resten Golgata.
Anmärkningsvärt är att den jämnaste resultatutvecklingen kommer från i år, som dock inte alls kändes som något väldisponerat lopp. Kanske för att jag här redan från start gick hårt. Inte för att jag tog så mycket placeringar, utan för att skidorna gled trögt så att kroppen fick jobba hårt för att hålla min position i fältet. Var rejält krokig i E-berg, men eftersom skidorna gick successivt bättre så kunde jag likväl hålla jämna steg med övriga. Så kan det också gå.
Hastigheter
Att snitthastigheten är som lägst till Smågan beror så klart på starten. Sen måste jag säga att jag alltid tyckt att kuperingarna i falskplatån mellan Risberg och Evertsberg varit överdrivna. Tycker mig kunnat ösa på ganska bra där, men hastigheten har onekligen varit lite lägre (dock har jag placeringsmässigt ofta varit stark här, se grafen några hack ovan). Min hatsträcka har istället alltid varit den till Hökberg där jag alltså 6 av 9 ggr är långsammare än under falskplatån.
Att jämföra max- och medelhastighet säger inte så mycket. Man kan tro att de hänger ihop helt och hållet, vilket inte är fallet. Maxhastighet kan bero på en tillfällighet, samt att överfartsglidet inte behöver hänga ihop med glidet i ”truckarfart”. Ett tydligt exempel på det är jämförelsen mellan de två senaste åren. Det var ju isig supersurf 2021, vilket inte var fallet i år (19,6 VS 18,8 i snittfart). Men mitt hastighetsrekord sattes i år med 6 km/h (49,1 VS 55,1 km/h).
Kan här flika in att topphastigheten oftast nås i en av de inledande backarna efter Evertsberg. Risbergsbacken kommer inte så långt efter. De efter Hökberg, som kanske känns skönast, hamnar en bit efter.
Valla
Allt som oftast har Vasasvahn fått valla mina skidor och alltid med väldigt bra resultat. Både glid och fästa har varit klart konkurrenskraftigt.
2020 var första året jag provade att valla själv, vilket gick tämligen bra. Det var också senaste (OBS – jag skriver inte sista) gången som jag hade fäste. Därefter har jag gått på blanka skidor, men så har också förutsättningar för det varit bra. Skulle det dock bli ett gnetföre så vet i tusan om jag inte kör med fäste igen. Jag är ju en relativt god traddare och tror att just diagonalandet var mitt ”vinnarvapen” år 2020.
Även 2021 fick mina vallafärdigheter godkänt, men på den isiga bädden (ja, vi stod ju inte i spåret det året), kunde precis vad som helst fungerat. 2022 kom dock det som jag nog får betrakta som min första ”Smörrebom” i Vasaloppet. Det var ju synd. Frågan är vem som vallar nästa gång…?
Finisher pix
Och hur har det så sett ut? Ja, den tidiga historien är lite dold i dunkel då inga bildbevis finns bevarade från de två första åren. Men sen har det sett ut så här vid målet (nästan):
