Vasaloppet 2022 – Race Report

Här följer ett hopkok av reflektioner, betraktelser, berättelser, erfarenheter och annat (ir)relevant från Vasaloppet 2022, som tillsammans är tänkt att föreställa någon form av race report. Hang loose.

Att ladda upp med en sportlovsvecka i alperna och göra sista åket 19 timmar innan starten i Berga By är ett tveksamt upplägg. Dit hör att valla skidorna nio dagar innan, på spekulation baserat på vädersajternas långtidsprognoser. Och nerv-daller över att planet skulle vara försenat, vilket i så fall skulle innebära DNS. Men det gick emellertid vägen denna gång och efter att ha blivit uppfiskad på Arlanda av kompis Scott, så nåddes Sälen en bit över midnatt. Jag sov nog i alla fall knappa tre timmar innan klockan ringde. Men trots att det kändes bra, så var nog inte batterierna maximalt laddade. Varken i mig eller i GoPron (japp, jag försökte filma loppet igen), som lade av efter Mångsbodarna… Synd.

Filmsnutt från loppet, så länge det fanns kräm i GoPron…

Står man i led två så lönar det sig inte att köa på morgonen. Jag kom till fållan runt halvfem och möttes av en hyfsad kö redan då. Fick skaplig plats, tre-fyra rader in i ledet, i mitten (skulle visa sig olycksaligt). När väl alla var på plats så var det inte många bakom mig. Sovmorgon hade lönat sig. Igen. Lite längre bak tror jag situationen är en annan. Färre ”morgonpigga” i kombination med fler folk i varje fålla får större utslag. Rutin.

En masskrasch är inget att leka med för tio sekunder in i loppet så hände det. Uppfattade inte riktigt vad som hände men helt plötsligt låg man där. Filmen gör inte situationen rättvis. Man var chanslös i att dras med i det hela och knöligt att komma därifrån. Upplevde att jag kom upp och var loss ganska snabbt, men sen fastnade jag igen under andras skidor som kom bakifrån. Svårt att ta det lugnt, då kroppen var duktigt pumpad med adrenalin direkt invid starten, vilket så klart förvärrade läget. Kvar blev sedan ”drivor” av trasiga stavar, skidor och brustna drömmar. Inget av detta tillhörde dock mig, även om jag förlorade många placeringar då folk forsade fram vid sidan av mig (dock inte så mycket tid som rök – där och då, men längre ”kötid” i backen). Och allt detta elände, enligt rykten, på grund av att någon i eliten fick för sig att byta spår, men vurpade. Otur.

Det var synd att årets första riktiga ”smörrebom” kom i Vasaloppet. Hade sett fram emot en riktig supersurf, vilket förutsättningarna såg ut att erbjuda, men den uteblev. Istället kändes det lite märkligt strävt, sånär som på högfartsglidet, vilket som vanligt var bra. Det var först efter Hökberg som skidorna kändes konkurrenskraftiga. Lite så dags… Tror att strukturen spelade stor roll och här satte jag väl inte den helt 100. Kanske pga att jag rillade i fållan en timme innan start (det var det enda som återstod av packning och vallningen, som alltså gjordes drygt en vecka tidigare pga alpresan). Kanske blev en krokig tvåa, istället för en rak… Vingligt.

Svårt att hitta bra tempo när skidorna inte går jämförbart bra. Ville gå med, och gick med, åkare som jag kände mig vara lika stark som, men det kostade mycket. Kände mig lika trött i Mångsbodarna som man ska göra i Oxberg. Dock alltså inte lika slut som min GoPro som alltså lade av här. Skrutt.

I Evertsberg hörde jag speakern säga att tusen åkare snart skulle ha passerat. Något som visade sig vara lite fel då jag låg lite bättre än så. Men med målsättningen om att sätta placerings-PB (873 overall från 2020) så var denna info mycket demoraliserande eftersom jag var rätt illa sliten.  Kom därav att umgås med tankarna om att packa ihop och ta brytbussen till Mora. Men man får ju inte kliva av i E-berg (och jag har bara en DNF på mitt CV och då pga skada) så jag fortsatte. Men utan tro om att kunna fixa varken PB eller topp1000. Dystert.

Och här en känga till Vasaloppet angående nära nog obefintlig info om sin placering i fältet. För hade jag i de senare stationerna hört att jag tog placeringar så hade det ingjutit mod att köra på än hårdare än vad jag de facto gjorde. Mycket förvånad över placeringsutvecklingen, som ju var rätt OK trots allt, så jag deppade i onödan. Men… sådan info på tex stora displays i kontrollerna hör tydligen framtiden till. Insha’Allah.

Resultatutveckling. Inte så pjåkigt trots allt.

Jag är en truck som har en fart. Nästan oaktat om jag är trött eller inte, glider eller spurtar… Roade mig med en lite sammanställning av årets olika lopp.

Vad säger man… same same, but different. Och trots att det snöade i Harsa (där jag dessvärre glömde pulsbandet) så var nog Vasaloppet det lopp där jag hade sämst glid… Taskig tajming.

På tal om jämn kapacitet. Under årets VL lyckades jag hålla pulsen ganska jämn (bortsett från variationer baserat på aktuell terräng) vid ca 85% av maxpuls. Och på rött gick jag exakt NOLL sekunder. Truck.

Pulsutveckling under loppet.

Det är ju en känd fallgrop att köra för många seedningslopp så att man är mentalt slut när man kommer till den stora dansen – Vasan. I år har jag kört rekordmånga lopp helt enkelt för att det varit roligt. Tagit nästan allt på volley när möjligheten dykt upp (tror att jag i snitt anmält mig till loppen två dygn innan start). Roligt.

Vinterns lopp. Festligt värre

Men… Ska man bli riktigt bra så måste man träna – på snö. Sedan nyår har jag bara kört 46 mil skidor varav 32 mil under tävling (dvs bara 14 mil träning) … MEN. Jag har dragit skierg. Som en besatt. 36 mil sedan årsskiftet har det blivit, vilket innebär ett snitt om nästan 6km/dag. Visst har det hjälpt, men det kompenserar inte för den bristfälliga snötiden. Kanske inte helt enligt träningsschemat från Wickström Coaching. Inte alls faktiskt. Skäms lite. Pinsamt.

Svettigt med skierg

Det är kallt i Tennäng. Kolla kurvan, som förvisso kommer från min klocka, men speglar temperaturen på något sätt likväl. Köldhål.

Gissa var Tennänget ligger

Men kallt eller inte. Man vinner inga Vasalopp i långkalsonger. Skit i dem oavsett hur kallt det är på startrakan (nästan). Kan ju bero lite på i vilket led man står, men om det är skaplig gas i första backen så är man svettig på toppen. Nu körde jag ”caprikallingar” och supertunn tröja under racestället. Svettigt.

Fick i mig bra med energi och gels från start. Vätskebältet frös inte och alla påklistrade gels satt fint. Känns lite som the more, the merrier. Ända tills det inte är ”merrier” längre och sockret står en upp i halsen. Det skedde som vanligt i Hökberg (kastade upp lite grann, lite som en uppstötning) men det dröjde till Eldris innan jag spydde ordentligt. Färdigsörplat.

Stort tack till Wickström Coachings lagning. Nog för att såväl U-Intend’en som gelen satt bra, men den mentala kicken att se er var nog det bästa. Love you, guys. Puss.

Som vanligt sökte jag mycket ryggar att ligga bakom. Bra ur ett drafting-perspektiv men denna gång med en stor nackdel. Väldigt mycket tappade gels i spåren vilket man inte ser om man är upplimmad i någons rygg. I stället noterar man att personen framför plötsligt lyfter skidan för att inte glida ner i sockersörjan. Och då är det för sent för en själv. Fick ett antal ”hugg” just pga detta och så tar det en liten stund innan skidorna känns OK igen. Smetigt.

Jag har problem efter målgång. Lyckas ju ofta köra slut på mig och inget undantag denna gång. Hängde på olika räcken ett tag och gick lite vingligt efter målgång, så jag blev inplockad i sjukstugan vid målet. Tycker ärligt talat att det är lite pinsamt, men säga vad man vill men lite skönt är det. I synnerhet ett år som detta då ombytesmöjligheterna var ”sparsmakade” (utomhus på lite plankor vad jag förstod). För efter att ha kvicknat till efter resorb och annat gott (ja ja, hälften kom upp i retur på en gång) så fick jag byta om inomhus i värme. Hade då sällskap av en kille med befarad hjärnskakning, en annan med svåra ryggsmärtor efter att ha brakat in i ett träd i Risbergsbacken och ytterligare en skön lirare som hade problem med svullen handled. Han hade halkat på en isfläck på parkeringen innan loppet, fick ont men stakade alla nio milen likväl. Och nu satt han där med ett diagnosticerat handledsbrott (dock utan röntgen ännu, vilket var nästa instans för honom). Lite ”spik i foten” över min yrsel, illamående, kramp och frossa. Sillmjölke.

Ett stycke målgångsfoto

Framtida planer. Jag, likt, men oberoende av, Nicke Bergh, har jag utmålat 2022 till ett PB-år. Detta eftersom jag ju blivit 50 och tänker att det är lite sista chansen att persa. Därefter ska jag bara träna för nöjets och hälsans skull (säger jag nu). Emellertid satte jag ju inte PB under årets Vasalopp. Men folk längre fram i fältet satsar ju besinningslöst numera så konkurrensen hårdnar och jag blir äldre. Så ska det bli något pers måste jag nog satsa mer helhjärtat på längdskidåkningen året om. Och då blir det inga PBs på maran, Lidingöloppet eller Ultravasan. Och inget triathlon. Hmm. Så även om jag är sugen på revansch nästa år så får framtiden utvisa vad det blir av den saken. Oklart. Men spännande!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.