Bessemerloppet 2022 – Race Report

Ny helg och ny tävling, sjätte sedan nyår. Denna gång favoriten Bessemerloppet. Lite avkortad bana detta, på natursnö fattiga, år. Fem varv på en hyfsat knixig bana. Både med svängar och stigningar. Kände ju igen mig bra efter förra helgens ”Full fart över krönet”, så nästan lite hemmabana (nåja?).

Prima väder med sol, några minusgrader och svaga vindar. Dukat till fest med andra ord.

Dammade in i Högbo tidigt och köade för att få bra plats i fållan (dyrköpt läxa efter Craft Ski Marathon), vilket blev längst fram i det som motsvarande led 2 i VL, där jag ju hör hemma. And off we go!

Fick en fin start och smet förbi några åkare bara genom att inte bromsa. Nog för att jag alltså startade i ”led 2” (=min kapacitet) men en minut därefter hade jag ju, åtminstone teoretiskt, bara led 1-åkare runt om mig – och de hängde jag på. Tveksam strategi då det blev en övermäktig uppgift, åtminstone för dagen.

För idag var jag inte så stark. Lite sliten efter en vecka med en herrans massa skierg och därtill kanske lite mätt på seedningslopp. Tänkte därför redan en kvart in i loppet att ”häng kvar i de här ryggarna så länge det bär och när jag sedan flyger av så får vi ta det därefter”.

Det höll förbluffande länge, typ nästan tre varv (av fem). Varvet avslutas med några backar att forcera och först och främst gled jag förbi en kille nedför i hyfsat fart. Fick någon kommentar om bra glid, med svarade att det är mer än fråga om kilo kroppsvikt hos undertecknad. I nästa backe for han om och konstaterade att det snarare handlade om usel teknik i min uppförsstakning. Han, som hette Arne och var någon form av instruktör, erbjöd sig där och då en lektion. Hyfsat offensiv marknadsföring får man väl lov att säga.

Men jag förstod vad han sa och gav honom rätt i hans bedömning. Jag sög.

Ut på fjärde varvet och kunde inte hänga med min lilla grupp längre, så snöret gick. Men lite försmädligt så hamnade de bara ca 20-30m bort, men utom räckhåll för numera solokörande Magnus. Blev ikappåkt av några andra hjältar och fick någon rygg igen en stund. Började bli riktigt jobbigt och tänkte bara på att inte bli varvad av eliten. En milstolpe i sig, som inte alls var en självklarhet med det starka startfältet.

På tal om att bli varvad. Tror att många motionärer hade en tveksam upplevelse. Det blev riktigt trångt och stimmigt på banan efter ett tag och de som led värst var nog de som behövde mest stöd. Säkert någon som både fick höra fula ord och kanske fick sig en mindre tackling. Inte för att jag såg eller hörde något, men det skulle inte förvåna mig.

Lyckades i alla fall med målsättningen att inte bli varvad och vinglade ut på avslutande varvet. Nu med mindset om att träna på att kriga och inte ge upp. Det ska vara grisigt. Det ska göra ont. Och det gjorde det. I synnerhet uppför. Nära nog parkerade vid några tillfällen och fick till och med dra i nödtofsen och gå ut och saxa några meter i en backe. Då gick det fortare…

Dessutom dog skidorna något alldeles väldigt sista halvtimmen. Har nog inte varit med om någon sådan skillnad tidigare. Det slutade liksom glida. Eller var jag bara klen?

Till slut återstod i alla fall bara upploppet och en färdig skidåkare gled sakta över mållinjen. Noll spurt. Lite vinglig och stukad, men ganska snart i vitalt skick igen. Plats 90 och tid 2:21isch skrivs till protokollet. Det var 26 minuter efter segraren Andreas Svensson. Och en placering FÖRE tidigare onämnda instruktör Arne. Men så hade han också brutit en stav…

Som alltid härligt surr efteråt med gamla och nya bekanta. Det måste vara minst halva grejen med seedningsloppen. Väl det, då det på det viset alltid slutar i dur. Hurra!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.