Stockholm marathon 2021 – race report

Till att börja med så är det ju fantastiskt kul att dessa lopp åter kan genomföras. För virtuella lopp med nummerlapp och tidtagning i all ära, men det är medtävlande och publik som ger stämning.

För stämning var det. Något som trissades upp steg för steg ända till dess att diskus-Simon Petterson sköt av startskottet på Lidingövägen och loppet var igång. Något som jag sett fram och planerat för sedan någon gång i våras.

Tänkte mig då, i april efter Nordenskiöldsloppet, två månaders snabbhetsträning, följd av lika lång period av massiv volym, innan avslutande två månaders maraträning Canova-style. Men mitt vänstra knä har ju spelat med motståndarlaget så pass att jag nästan lade ner loppet redan i slutet av sommaren. Tog mig dock i kragen, drog upp en plan i excel och döpte filen till ”försök till maraträning”.

Och där vände det. Knät blev successivt bättre och även om det blev något bakslag här och där, så kunde jag jobba på metodiskt med mitt schema. Till att börja med utan större framgång, men allt eftersom så ljusnade det för att mot slutet verkligen börja kännas bra. Och mitt i allt så basunerade Erik och Johan från podden marathonlabbet ut att det skulle hara en grupp för sub3. Även om form och träning inledningsvis inte alls indikerade dessa tider, så kände jag att den chansen kunde jag inte missa. Så bära eller brista – målsättningen styrdes åter om mot sub3. Fick ju också fina kvitton på stigande form på slutet, med PB både på Lidingöloppet och Tolvanloppet. Festligt.

Målgång i Tolvanloppet på nytt PB 47:14

En sista veckas tapering och allt gick fint. Nästan. Kvällen innan var det 50-årsbaluns för Tobbe med matlagning på Aveqia. Har sällan vaskat ett sånt fint vinpaket och ersatt det med Maurten. Men så fick det bli. Gränsen gick dock där, för kocken tokdissade mitt eget medhavda ris… Tidig hemgång så ingen fara på taket.

Gastronomi med hummerboll och lull-lull. Sköljes ned med Maurten…

Så. Startskottet hade brunnit av, stämningen var där och det var dags att börja kuta. Hittade snabbt Marathonlabbets sub3-grupp och allt kändes toppen. Lite trångt i början, men rätt okej ändå. Ganska snart kommer också första nedförsbacken, vilken är Odengatan från Valhallavägen. Och min styrka är ju att kuta på i svagt nedförslut. Vet inte om det är så enkelt att jag är jäkligt bra på det, eller om jag kutar på för snabbt och bränner alltför många tändstickor. Oavsett vilket så rinner jag ju bara iväg från övriga. Så vips var man 30-40m framför gruppen.

Fick lugna ner mig framåt backen upp mot Odenplan så kom de i kapp igen. Det här mönstret upprepade sig i princip varje nedförsbacke. Swosh iväg från gruppen i nedförsbackar och sakta uppkäkad igen. Såg sedan på TV4’s sändning (som för övrigt var en sorgligt dålig produktion detta år) att David Nilsson körde på samma sätt, även om det tog typ en timme för kommentatorerna att fatta vad han höll på med. Underkänt.

Och så här höll det alltså på mest hela tiden. Tror bara att jag kutade med gruppen ca 50% av tiden trots att vi i praktiken höll samma genomsnittliga tempo. Jag måste verkligen fundera på om denna strategi är rätt, eller om jag pajar min lår när jag galopperar på nedför. För det känns som att det nästan bara är jag som springer så här och det är ju inga blåbär runt omkring mig.

Vid Oxenstiernsgatan fick jag på bara 100m löpning direkt en lucka på 10-15m till Maratonlabbets sub3-grupp, anförda av vitklädda Erik Olofsson och Johan Forsstedt. (Foto: Lena Högfeldt)

Längst lucka fick jag lite märkligt nog ute på Djurgården för efter högerkroken vid Manillaskolan så såg jag dem inte alls och det dröjde ända fram till gamla stan innan de kom ikapp. Något jag fick lida av på Strandvägen för där var det faktiskt anständig motvind. Men innan dess, vid Gröna Lund, passerades halvmaran på 1:28:25. På pigga ben, utan magstrul, med god energibalans och gott humör. Heeeelt toppen!!! Det här skulle jag sätta.

Vid Djurgårdsbron. Efter 22k på lite styvt 1,5h och livet lekte. (Foto: Lena Högfeldt)

Men väl tillsammans med gruppen igen tog vi oss ann guldbron och uppförslöpan mot Hornsgatan. Blev där påhejad av den kanske allra gladaste påhejaren, Erika Rosenbaum. Jädrar vad hon hejade och vad glad hon såg ut. Stärkande. Tack.

Samtidigt började det kännas ett uns. Dittills hade det ju gått oförskämt bra och vi låg väl säkert två minuter före schemat. Rullade åter ifrån gruppen i den lite brantare backen ner mot Söder Mälarstrand. Fick en oroväckande tanke om att det här kunde vara sista gången jag gjorde på detta sätt, för nu blev det ansträngande att trucka på i 4:16-4:18-tempo som jag väl låg i för stunden.

Och så den första av de fruktade backarna på söder. Folkungagatan upp mor Ersta sjukhus. Vill inte säga att jag väggade, men det gick helt plötsligt inte att hålla tempo. Sub3-grupp trummade på, seglade förbi och iväg och jag var chanslös. Letade efter mina mentala mantran (aerob, tjurig truck), men inget funkade. Visst kan man härda ut under misär under viss tid, viss sträcka, men här hade jag drygt en mil kvar. Jag var körd.

Med den vetskapen gick det inte att uppbåda krafterna som behövdes utan under loppet av en minut gick jag från tro att klara det, till övertygelse om att inte göra det. Det gick verkligen så fort. Prutt!

Hornsgatan. Curtains down… (Foto: Lena Högfeldt)

Därmed blev resterande del en plåga. Packade inte ihop helt och hållet utan tänkte att man nog ändå skulle kunna klara ett nytt PB i Stockholm Marathon (3:04:50). Så kilometer för kilometer betades av, i takt med att humör och energinivå sjönk, men tempot förblev runt 4:45. Lite nöjd över att jag aldrig kom över fem-tempo.

Strandvägen. 3k kvar. Usch… (Foto: David Sandberg)

Till slut så var ”eländet” över. Men tiden rann iväg så pass att mållinjen skars först efter 3:04:53, så inget PB… Och därefter föll jag i vanlig ordning ihop. Ingen fullständig kollaps, men det krävdes några muggar resorb i sjuktältet innan jag var människa igen. Tack Petter Lindström för viss assistans… (Nej, inget haveri som jag räknar in bland mina sjuktältsvistelser).

Nu måste man ställa sig frågan vad som gick snett. Man säger ju att en bra mara springs med jämna eller till och med negativa splits (snabbare andra halvan). Ändå var ursprungliga planen för sub3-gruppen att buffra 90 sekunder under första halvan. Detta eftersom andra halvan är så mycket tuffare, så om man ser till ”jämn” ansträngning så behöver man gå snabbare första halvan. Frågan är dock om det var för mycket för mig. Förmodligen.

Sen var det ju väldigt kul att kuta med marathonlabbets grupp, men undrar om det verkligen passade mig. Just att jag springer så ojämnt i backarna gentemot gruppen blir lite konstigt. Under TT Movember mara förra året, när jag de facto satte sub3, funkade det fint med farthållare, men då var banan platt som pannkakan. Sen var ju gruppen väldigt stor också. Kan tro att det var minst femtio pers i den från början. Och det fick konsekvenser vid servicestationerna. Missade därför några stationer, samt att det ibland blev lite järva manövrar. Inte så att någon egentligen betedde sig illa, men det blir krångligt.

Och här har vi en annan pusselbit. Vätska och energi. Nu hade jag med mig gels i mina handflaskor (väldans bra lösning då jag ofta har svårt att klämma en hel gel åt gången, men småsippande går utmärkt). Så jag skulle mest förse mig med vatten och lite sportdryck då och då. Men det kan ha varit i underkant med vattnet. Det utmärkta löparvädret gjorde att man nog inte kände att man svettades så mycket som jag gjorde. Det här är ju en liten akilleshäl för mig att jag helt enkelt svettas långt mer än vad jag kan kompensera för. Därav de ständiga haverierna efter målgångar. (Kan nämna att jag nog fick i mig 4-5 liter av kontinuerligt drickande innan jag till slut, framåt sen kväll, behövde gå på toa för första gången efter målgång). Toktom helt enkelt.

Så har vi en teknikalitet med min klocka. Man tror under alla sina träningspass att klockan visar hyfsat rätt distans och därmed också rätt tempo. Men på min klocka var maran 42,99 km. Med min tid på 3:04:53 gav det ett snittempo på 4:18 (inte långt från sub3-tempo som är 4:16). Men med sträckan 42,195 (som ju en kontrollmätt mara är och som känns som den rätta distansen för dagen) så blir tempot 4:23. Om det är så här stor skillnad på alla mina pass, vilket känns troligt, så har jag tränat för långsamt. Jag har trott mig vara fit för sub3 givet hur jag klarat av mina pass. Men så har inte varit fallet utan jag har blivit ”lurad”. Det är ju en tråkig sanning.

På pluskontot måste ändå nämnas att jag är grymt revanschsugen. Är ju anmäld till vårens upplaga och är otroligt pepp på att lägga upp en plan för att försöka klara det då. Frågan är bara hur och hur mycket fokus det blir på längdskidor över vintern. Vasaloppet ligger lite i kläm för min del och det blir inget Nordenskiöldslopp. Men blir vintern som förra året med snö och minusgrader så vet jag vad som kommer hända med skidsuget.

Oavsett vilket så finns det en bärande tanke med min löpträning. Jag ska träna för 42 K och inte för 35. So be it!

Länk till detaljer i strava: https://www.strava.com/activities/6086778303

Bilder i efterhand:

Marathonlabbets sub3-grupp vid Operan. Foto: Stockholm marathon facebook.
Marathonlabbets sub3-grupp. Oklart var. Foto: Stockholm marathon facebook.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.