Vasaloppet 2020 – race report

Första söndagen i mars. Transtrand, Berga by. Kanske den svåraste startlinje att ta sig till som motionär om man vill komma tränad och väl förberedd. För är det inte klimatkris med ständigt snöjagande som försvårar träningen så är det ett smatterband av förkylningar, influensor och vinterkräksjuka som effektivt sätter käppar i hjulet. Så brukar det i alla fall vara och runt omkring mig har exemplen duggat tätt i år.

Men står man där, fem i åtta på morgonen, tränad och klar, med överdragskläderna av- och skidorna påtagna. Ja, då är det magiskt. SVTs helikopter smattrar ovanför i sin panoramaflygning, Pops står i sin ”studio” vid elitledet (i år inte såå långt ifrån mig själv) och en stämning som är helt elektrisk. Ridån går snart upp och det är ”Christmas”.

För egen del hade faktiskt förberedelserna gått riktigt bra. Jag som tidigare haft hyfsat stora problem med diverse åkommor, i synnerhet under vinterhalvåret. Nu hade jag bara en veckas ”sjukfrånvaro” från träningen från Vasalopp till Vasalopp (2019 till 2020) och det var i juni. Därefter vecka på vecka med prima träning och jag har känt att den kontinuiteten gett resultat.

Vecka nio innebär så sportlov, i år i Trysil tillsammans med många andra vänner. Det blev ett socialt spektakel som förvisso var väldigt trevligt, men kanske inte en uppladdning en elitåkare valt (förmätet att klaga, vilket inte är meningen, men alltså inte helt ”vasa-optimalt”). Och mitt i allt en stafettvasa med två lag (Club SportOffice och SportOffice l’Equipe), som jag orkestrerade. Fokuset på den stora dansen var, ska vi säga, utmanade eller i underkant. Och jag blev irriterad. Och andra blev irriterade på mig. Utan att rabbla upp allt som där och då gick snett så summerar jag med att vi stundom gick lite på tå…

Men, skit i det. Tillbaka till Transtrand och söndag morgon. För dit tog jag mig ju alltså, trots ett krokigt sista dygn. Började köa vid fållorna vid femrycket och hamnade riktigt långt bak i kön. Sicken hysteri. Väl inne valde jag som vanligt ett spår långt ut på vänstra flanken och kom i sjätte position i mitt led. Kändes OK, men när alla tagit plats så var det inte många bakom mig. Jag kunde lika gärna tagit sovmorgon och glidit in halv åtta och ändå fått nästan samma utgångsläge…

Möjligen en fördel att Stadiumtältet inte hunnit bli så fullt ännu, när jag gick dit för att hålla värmen. Slumrade faktiskt till och blev väckt av den alltid lika positiva och energiska Putte och hans polare Jakob. Blev nästan lite sur över att blivit väckt, men det var bra tajming för sista fixet. Och tre omgångar nervositetskissande. Tidigare kallade jag det juniorblåsa. Med åren överväger jag att byta benämning till seniorblåsa…

Men, skit i det. Klockan slog åtta, horden släpptes lös och ett frenetiskt stakande tog vid. Inledningsvis nästan svårt att hålla min position, men snart blev det tvärtom. Någon längre fram tycktes ha stora problem då jag upplevde samma symptom som när man köar i mataffären, sin egen kö går långsammast. Frustrerande att känna hur folk forsar om både på höger och vänster sida och inget kan man göra. För att byta spår där och då är det ju nära nog nackskott på.

Och känslan visade sig vara sann, för när jag kom till backen så var det fullt av nummerlappar som började på 3 och inte 2 runt i kring. Till och med någon från led 4 hade lyckats forcera sig fram. Oklart hur.

Men backen gick bra och jag kunde kliva på ganska skapligt med mitt fäste. För det hade jag vallat med. Har väl trots att jag kört blankt i två seedningslopp aldrig riktigt övervägt att göra det i Vasan. Därtill tror jag mig kort och gott vara för klen. Vill här betona att det är ett val som passade mig givet mina förutsättningar. Vad andra valde att göra är en helt annan sak och jag har ingen åsikt i andras val. Det är omöjligt och förmätet att som utomstående, tycka något kring. Än mindre döma.

Men för att vika ut orden lite kring vallan så skötte jag den själv. Ingen pålitlig service i Trysil att lämna in till. Märkligt lite intresse för Vasan därifrån. Och ännu märkligare att de inte har vallabodar i stugområdena (Fageråsen) som det finns i alla svenska anläggningar (möjligen undantaget Skistar…). Så det var rätt kämpigt att få till något vettigt. Men till slut fanns där på skidorna, i tur och ordning, ett hårt paraffin i botten, ett lila HF-paraffin, lite pulver och fluidtopping på glidytorna. Och fästet bestod av vartannat lager Skigo lila HF och vartannat Magnar skiwax 3 (snordyrt, snorbra). Ovanpå invärmt grundvax, så klart. Avslutade med rillning i form av lätt julgran samt 2mm baktill. ”Pressat, inte skuret” som en viss Bond kanske skulle sagt.

Och det funkade fint. Hade skapligt fäste fram till Hökberg och högfartsglidet var ”överlägset” de runt omkring. Tror dock att plattstakningen påverkades en del, vilket ju är den största skillnaden mot att köra blankt. Oavsett ångrar jag inte fästet.

Men, skit i det. Tillbaka till backen. Den gick ju rätt fint men det går ju klart långsammare nu än för fem sex år sedan, trots att jag nu stod ett led längre fram (okej, efter den risiga starten så stod jag väl igen i trean…). Det är stakandet som slöar ner så delvis försvinner poängen med fäste här, eftersom man likväl inte kan ta ut diagonalandet. En dröm, om än svårrealiserad, vore att när det öppnar upp sig en bit upp, så är några spår längst till vänster vigda åt traddare. Jösses, va placeringar man skulle ta då…

Mötte här Johan Österlund och vi surrade lite. Kul med lite gemenskap i spåren. Annars är det ju rätt tyst. Och jag är inte någon pratglad muntergök med kreti och pleti heller, så ingen skugga över någon annan. Måste tänka mer på ”race with a smile”… Johan verkade hur som helst stark än så länge.

Alltid skönt att nå toppen på backen och i år tog det nästan 23 minuter. Sen tar den stora njutningen vid. Skönt stakande på myrarna i truckartempo. Snöfallet, som ändå inte var såå ymnigt som man befarat, bidrog så klart till att det bara var två spår som gick. Ibland gick det vänstra spåret snabbare, ibland det högra. Åkte oftast själv i det högra då det var ett uns mer vindskyddat där. Fin surf.

Blev här ifatt- och omåkt av Wickström Coachings egen posterboy, Kristian Barkemo. Återigen superkul att småsnacka lite, även om det inte blev så länge, då han var ox-stark och gick ut lite i det tyngre och stakade sig uppåt i fältet. Mäktigt.

Kilometrarna betades av och tempot var, snöfall och spårkvalitet till trots, hyfsat högt. Pulsen jämnade ut sig och låg runt 145, alltså drygt 80% av mitt max. Ganska bra långdistansnivå för min del, kanske något i överkant. Toppade på 159, vilket skedde i någon av backarna mellan Risberg och Evertsberg (a.k.a. falskplatån). Snittet för hela loppet landade in på 144, med en lika väntad som mindre önskvärd, försämring sista timmen. Omvänd cardial drift. Inget ras, men man blir ju trött…

Men, skit i det. Tillbaka till myrarna som successivt började blandas upp med lite utförsbackar mot Mångsbodarna. Backar som ju fortsätter även en bit därefter. Jag gled bra, kroppen var stark, humöret på topp och jag påverkades inte särskilt av snöfallet. Tror baske mig att solen också sken, men det var nog bara i sinnet. Våndades inte backarna upp mot Risberg, som normalt kan bita ifrån utan tänkte att det skulle bli fint med mitt fäste. För efter Tennäng vänder det ju uppåt.  

Och visst kunde jag plocka placeringar här, men hade egentligen ingen koll. Allt färre led-3-åkare runt omkring mig i alla fall. Tanken var att så länge jag i huvudsak åkte med led-2-folk så skulle årets målsättning om topp 1000 vara möjlig, då det står just ca 1000 åkare framför led tre. Topp 1000 har ju varit en utopisk dröm allt sedan jag åkte som mest runt 2012-2014.

Sanningen och säga så var det målet en stor orsak till varför jag gick med i Wickström Coaching (WC). Inte för att jag egentligen trodde mig kunna följa programmet till punkt och pricka. Därtill är min agenda för rörig, samt att jag inte vill undvara att haka på delar av triathlonklubben Terrible Tuesdays träning. Framför allt vinterlöpningen på Bosön. Terrible Tuesday i ett nötskal och klart pannbensbyggande.

Istället var det gemenskapen, sparringen och ”grupptrycket” som jag var ute efter med WC. Och det har jag verkligen fått och programmet har likväl kunnat följas till i runda slängar 60-70%. En andel som rent av kunnat bli högre om det funnits någon snö att träna på. Fick byta många pass mot Skiergen där månadens 5k-test varit en höjdpunkt. Eller rullskidor, trots att jag inte riktigt gillar det. Föredrar traillöpning så här års.

Men, skit i det. Tillbaka till Risberg och backarna däromkring (hoppar dock över den på Youtube omhuldade Risbergsbacken, som mer är en långsam suck en snöig dag som denna). För det blir ju lite backigt även efter Risberg, då falskplatån tar vid. Det här var nog min starkaste del under hela loppet. Klippte väl ca tio åkare varenda motlut. Dock knepigt med utsträckt och fin diagonal i de sladdriga spåren, så det blev mer Kläbo-rusning i slow motion. Men fort gick det. Det kostade lite så klart, då jag ju som tidigare nämnts, nådde loppets högsta puls här på 159. Kan dock i efterhand konstatera att jag knep knappt 100 placeringar under denna sträcka.

Väl i Evertsberg trodde jag att jag avancerat rejält så det var lite av en besvikelse att från speakern höra att ca 920 åkare redan passerat. Jag trodde att jag hade större marginal. Ett ras här och drömmen skulle gå i kras.

Så i nedförsbackarna från E-berg försökte jag att elda på rätt rejält. Dock frustrerande att inte kunna nyttja mitt ”överlägsna” högfartsglid då det i princip bara var ett spår som gick. Utanför det var det handbroms i. Så det blev till att trycka trugor istället. Lyckades likväl forcera mig framåt här och där med kraftfull tåstakning mellan utförslöporna. Självförtroendet på topp, jag skulle banne mig sätta det här.

Gick också starkt i slakmotorna direkt efter Vasslan. Intog dock en mer konservativ strategi med tanke på väntande Lundbäcksbackar. Tänkte mig åter nyttja mitt fäste och ta några placeringar från stackars utmattade stakare. Knep lite extra energi i form av en U-intend, som förvarats i ”vad-bandet”. Ett omsytt SportOffice-pannband med öppning upptill där lite godsaker förvarades och som jag satt under knät, ovanför vaden.

Därutöver var jag inledningsvis tapetserad med lite gels på lår och nummerlappar. Körde Maurten första tredjedelen och sen Enervit liquid. I vätskebältet runt midjan, med slang (innanför racedräkten) och som jag äntligen fått att fungera, fanns Vitargo med några krossade koffeintabletter. Och som lök på laxen lite vätska av blandad sort i kontrollerna. En tvättäkta häxblandning med andra ord, men en plan och intag av energi som jag upplevde fungerade bra. Jag har ju annars en tveksam historik i denna fråga, kanske i synnerhet i Vasaloppet. Kände väl lite oroliga signaler från magen in mot Oxberg och beslöt att dra ner på drickat. Gå mer på känsla och inte på planen, säger ju vissa erfarenheter från förr.

Men, skit i det. Åter till Oxberg. Försökte få höra någon placering från speakern, men tji fick jag. Tänkte väl att det näppeligen kunnat vara sämre än tidigare då känslan var att jag fortfarande körde om folk. Siffrorna visar i efterhand att jag knaprat ytterligare ca 50 placeringar, men det visste jag ju inte då. Då, när min kanske hatsträcka tar vid. Här har jag kroknat under flera andra VL och det är här jag historiskt har min sämsta snitthastighet. Men stafettvasan två dagar tidigare, då denna sträcka avverkades på 26 minuter utan att maxa, gav råg i ryggen. Tyckte inte den var så farlig då. Framför allt inte backarna upp till Hökberg, som jag har fasansfulla minnen av (har spytt i Hökberg två ggr tidigare).

Så tanken var att bara jag kommer till Hökberg i ett något sånär anständigt skick så skulle den relativt lätta ”resten” kunna ordna sig. Tog det därför klart lugnare i uppförsbackarna och tänkte mer på att konservera energi och ”promenera” i stakarnas tempo istället för att forcera om. Detta samtidigt som jag skulle gå jämt med dem på platten. Men nu började det bli riktigt jobbigt. Upplevde en skillnad i hur skidorna gick då det bitvis kändes rejält trögt på platten (fördel stakarna). Fästet var också i det närmaste borta så det blev en hyfsat sladdrig historia.

In i Hökberg, fortfarande utan att få någon info om placering, men i just anständigt skick. Nu skulle jag bara staka mig hem så är utopin om topp 1000 ett faktum. Men det tar emot och magmusklerna krampar något. Samtidigt glesnar faktiskt leden och ibland har jag luckor både framåt och bakåt på 20-30 meter. Snön har också slutat falla, vilket jag tar som ett positivt omen. Någon vill mig väl denna dag. Kör på nu. Ge dig inte. Snart i Eldris.

Samtidigt börjar jag frysa om händerna och fötterna känns dyblöta. Ett område som kanske är min största akilleshäl – klädesval för händer och fötter. Efter alltför många förfrysningar här så är dessa extremiteter väldigt känsliga hos mig. Valde ett par lätt fodrade handskar och värmestrumpor, som jag brassade på med medelvärme. Felaktiga val båda två då det var för varmt. Allt blev svettigt och händerna frös sedermera i vätan. SportOffice-racedräkten med en tunn Icebreaker under, samt tunna, knälånga långjalingar var dock ypperligt. Heltäckande mössa istället för pannband mest för snöfallet samt brickor med fotokromatisk lins var även det rätta val.

Men, skit i det. Tillbaka till Eldris. Fick ett litet uppsving direkt efter kontrollen och kände mig hyfsat stark. Trodde att jag låg runt 8-900isch och hade börjat räkna hem det hela. Så pass att jag faktiskt sa åt mig själva att njuta. Nu cruisar du runt i tallskogen och är på väg mot din dröm. Ta in den här stunden. Du behöver inte vara orolig. Det är glest med åkare omkring dig och nog för att du inte åker om folk längre men för att du ska tappa det här så ska i snitt en åkare passera dig var hundrade meter. Och det ska inte kunna ske. Så saken är biff!…Tänkte jag…då…

Men med sex kilometer kvar hände något. Tjugo, trettio meter framför mig låg en liten grupp som till synes höll samma hastighet som jag. Tänkte att kan jag bara ligga kloss dem så har jag en lättare resa hem. Och jag är ju bra på temporära hastighetsökningar. Allt sedan jag började att träna ”klungsimulering” för gruppcykling inför Vätternrundan 2012 så kan jag det här. En ”spurt” på en minut och sedan återhämtning i mellantempo.

Sagt och gjort. Jag drar på med kraftfull stakning och efter lite vedermödor är jag ikapp. Men istället för att dras med och kunna återhämta mig så sker något oväntat. Jag stumnar helt plötsligt. Jag får klubban. Jag väggar. Kan inte hålla gruppen utan den drar iväg snabbare än jag åkt ikapp den. Och nu börjar grupper både till höger och vänster fara om. Tidigare var det ju glesa led, men nu är det horder som kör om. Faaaaan. Jag håller inte. Jag sumpar det. Allt skiter sig. Ridå ner.

Måste nu skifta mentalt fokus och istället för att njuta, börja jobba med mentala bilder och mantran. Jag är en tjurig jävel. Det är det här jag tränat för. Hur ont gör det på en tiogradig skala, nio, ja då kan jag köra lite till… Men det som biter mest är tanken på att jag kan klara mitt drömmål. Jag kommer att ångra mig kanske resten av mitt liv om jag inte tar den här chansen. Den kanske inte kommer tillbaka. Sätter jag den kan jag köra ”öppet spår” nästa år och få en familjemässigt mer lättplanerad sportlovsvecka etc. Bit ihop nu för h*vete, din sillmjölke.

Så jag tar mig framåt. Om någon sett mig här så undanber jag mig tekniktips i min åkning, för säga vad man vill men snyggt var det inte. Hemus passeras och de små åsarna är som Kebnekaise. Uppför i alla fall, men nedför är jag fortfarande snabb. Spåren är lyckligtvis lite isiga och lättstakade.

Tre kilometer kvar. Det kan gå. Två kilometer kvar. Ska det verkligen gå? En kilometer kvar. Jag är ett skepp i nöd, som driver omkring i dimma, rejält illa ute. Auklandbron kommer glädjande nog oväntat plötsligt och vips är man på upploppsrakan. Förmår mig att staka ikapp åkaren framför men orkar inte att byta spår. Blir därför passerad på högersidan och tänker tanken att det där kan ha varit om topp 1000-placeringen. (På målbilden från Photomic, och i målgångs-TVn ser jag sen att jag bytte spår fast jag inte minns det så… märkligt).

Helt ovetande om placering glider jag vidare och möter Kristian Barkemo igen. Han har också precis kommit i mål, tvålade till mig med en halvminut. Han pratar men jag får inte ur mig något alls. Jag är sopslut, toktom, finito. Kristian hjälper mig av med skidorna och jag faller ihop på knä. Sen kommer någon funkis och undrar hur läget är. Kan fortfarande inte prata så då tar hon med mig in i en närliggande bod där jag får ”ta igen mig”. Vill här betona att jag inte anser detta vara ett sjuktält, som jag ju har lite andra erfarenheter av. Jag mår inte dåligt, jag kräks inte. Okej för att jag är helt slut och yrslig, men jag är inte färdig för dropp. ”Lite trött” är väl emellertid en beskrivning i underkant, men det har varit värre.

Personalen tror dock inte att jag är i stånd att själv ta mig till ombytet varvid jag får skjuts. Det var nog en korrekt lägesbedömning. Väl i tennishallen hamnar jag åter horisontellt på brits och matas med dricka.

Samtidigt vet jag fortfarande inte vilken placering jag fått i loppet. Har frågat personalen, men den frågan är oprioriterad. Får dock upp min egen telefon efter en halvtimme och surfar då upp mitt resultat.

Magnus Högfeldt. Åktid 05:57:30. Placering… 872. Åttahundrasjuttiotvå. ÅTTAHUNDRASJUTTIOTVÅ!!!

Vet inte vad som händer, men en våg av känslor sköljer över mig. Jag skrattar och gråter på samma gång. Ett sant lyckorus på endorfiner, dopaminer och adrenalin. Ja, hela apoteket!

Det här får mig också att pigga på mig märkligt snabbt. Ansöker kort därefter om att få lämna britsen och istället gå ut och byta om. Blir förmanad om att duscha försiktigt då mitt blodtryck är lågt och varmt vatten öppnar blodkärlen, vilket för mig kan leda till än mer tryckfall.

Men det ordnar sig med den saken. Träffar en glad Erik Westberg bland andra halvnakna män och kort därefter även en något mindre glad Jonas Arlmark. Nöjda och mindre nöjda i nämnd ordning. Gör det jag ska och beger mig till ishallen för mat. Möter där först en supernöjd Anders Carbonnier som överträffat sig själv och seglat in på plats 452. Led ETT nästa år. Stort och grattis.

I matkön står jag helt plötsligt bredvid Nisse Höglund. Killen med det varmaste hjärtat och som personifierar ödmjukhet. Killen som förbättrat sig med sjumilasteg och som hade målsättningen att ta medaljtiden (1,5 ggr vinnartiden). Något som han borde klara i sömnen med den form han varit i på sistone. Men så kraschade han ju veckan innan med läkarbesök och allt. Kortison och voltaren istället för kolhydrater och rödbetor i uppladdning och en oklar start. Ändå smashade han in på 6:12 och fick sin efterlängtade medalj med 25 minuters marginal. Vilken kross. Hatten av. You’re worth it!

Och när vi ändå är inne på prestationer. Zebastian Modin!!! Blind skidåkare som åkte med ett team runt om sig. Emil Jönsson Haag som föråkare tio meter framför likt en bil som varnar för bred last (kanske skev liknelse), samt flankerad av Robin Bryntesson och Jerry Ahrlin. Och killen åker in på 5:44. I dessa förhållanden. Det var ju svårt att åka i de sladdriga spåren även om man har syn. För mig är det obegripligt hur man kan klara det han gjorde. En riktig bragd! Stort Zebbe. Jag ska anamma ditt motto ”not even the sky is the limit”!

Men, skit i det. Eller…? Nej. Skit inte i det. Det tar vi med oss. Med motiverande mål och en plan är det möjligt att nå himlen och mer därtill. Med rätt ledsagare, tack Erik Wickström, håller man sig på rätt köl. Och med kärlek hemifrån har jag fått stöttning, trots att jag inte alltid förtjänat det. Tack Lena och barnen!