For till Mora med Wickström Coaching-kompisen Niclas Ward och en kompis till honom. Lagom omfattande mental inspiration att tjata skidor och lopp. Bodde på funktionella Moraparken och såg Fight Club på TV kvällen. Lite väl omfattande ”fight-inspiration”, men ja ja…
Race day. Gröt, buss till Oxberg, köa i fållan, köa i toakö, softa en stund, warm-up och vips var kl 11 och ridån gick upp.
Stod skapligt i leden och fick en fin start. Lite vurpor och brutna stavar här och var, men som en silverfisk smet jag förbi oroshärdarna. Fin först halvmil då det mesta kändes bra. Skidorna gled konkurrenskraftigt (gick blankt och hade vallat med prima pulver), kroppen lite lagom studsig (tränat mindre torsdag och fredag) och stark sportdryck i blåsa och slang (som flödade när jag drack). Tror banne mig att solen också sken. Flott!
Tog lite positioner utan att det kostade så mycket. Lite Klaebo, om man tillåter en vidlyftig liknelse…
Sedan halvvasan för några år sedan ville jag minnas att stigningen innan Vasslan skulle vara lite kämpig, men nu gick det bra. Valde en klart konservativ strategi och tänkte bara på vass armbågsvinkel. Samma tanke i Lundbäckeriet någon halvmil senare. Klockade dock in loppet långsammaste kilometer här, vilket blev 4:15.
Så långt allt väl men på krönet blev det en liten lucka till löparna framför. Och de gick rejält fort, så jag fick fortsätta att jaga på hårt. Och någon kilometer bort kommer ju nästa rejäla knöl (som jag dock inte vet något namn på). Fick damma i rejält. Kom ikapp och ”surfade” (nåja) förbi Christian Hasselberg. Fick ur mig ”du kommer på platten”, men han ”hade inte dagen”, så om därav blev det intet.
Efter krönet fick jag åter igen kämpa hårt för att hålla ryggar, så allt som allt gick det väl kanske en dryg kvart med rätt hårt arbete. Var aldrig uppe på rött (sånt sysslar tydligen inte jag med när jag åker skidor!?) men allt fokus på stakandet. Det betalade sig med en frusen vätskeslang så nu var den energikällan eliminerad för resten av loppet. Inte toppen.
Kom till Hökberg och såg skyltar om spurtpris. Tänkte för mig själv att jag var glad över att slippa kämpa för något sådant. Var lite mosig helt enkelt. Satte upp målet att verkligen försöka hänga med alla tåg och ryggar till Eldris. Därefter skulle det vara OK att vika in kepsen. För ja, jag körde så klart i min kepa. Underskattat plagg, i synnerhet när det snöar, som det lite lätt börjat göra. Enda nackdelen är när man kryper ihop i fartställning och ska dricka. Då skymmer skärmen sikten framåt. Adderar lite spänning…
Men som i alla lopp så går det lite upp och ner, för i Eldris fanns plötsligt krafter att haka på gruppen jag åkte med. Fick dessutom till en klockren passage då en gel och en mugg dryck sveptes på kanske fem sek under god fart. Gunde’igt.
Så var det ju bara ”resten kvar” och det är ju skapligt lättåkt genom tallskogen mot Mora. Spåren, som inledningsvis var rejält hårda, var nu lite mer uppluckrade, så oftast stod vi nu utanför spår och brakade på. Hyfsat furiöst.
Med tre K kvar började man helt plötsligt tänka spurt. Fanns det någon kräm kvar att köra med? Gick bra i någon av småbackarna innan Hemus så litet hopp tändes. Men i en av de lite längre backarna sabbade jag mina chanser. Lite sämre stavfäste och någon obalans och vips så var de jag tänkt att slå säkert tio meter framför. Kämpade för att komma ikapp, men de kämpade också. Och diesel-Mangan är dessvärre lite uddlös i spurten så inga skalper där.
Men jäkligt glad och nöjd (och lite trött) i mål. 2:03isch och plats 141 totalt. Plats 8 i H50-klassen som jag debuterade i. Mycket Wickström Coaching-folk att surra med efteråt. Kanske det roligaste av allt på en sådan här tävling. Och glada miner hos de flesta så allt som allt en riktigt bra dag.
Sen hem till Stockholm igen och hamnade rakt in i 50-årsmingel för Fredrik Mattsson. En Coronavariant utomhus med ett knappt dussin ”deltagare”. Med temat AFTER SKI!!! Och jag hade fortfarande på mig långjalingarna och racebrallor från loppet. En tvättäkta after ski och perfekt avslutning på en perfekt dag. Halleluja.
